Ett oväntat möte

I somras vandrade jag El Camino de Santiago, den tusenåriga pilgrimsleden, med sonen. Vi startade i Portugal och gick norrut till Spanien, längs havet, i tre veckor. Det enda vi hade planerat var vandringens början och vandringens slut. Logi hittade vi längs vägen. Det enda vi hade med oss fanns i ryggsäcken, som vi bar själva, i 30 mil. I regn och solsken, kyla och hetta. Det enda vi visste var lång tid vi hade på oss. Och vi visste att det fanns ett speciellt tecken som skulle visa oss vägen.

Varje dag var som en ny, tom sida i en bok. Från att ha varit van att alltid planera och ha kontroll, släppte jag det efter några dagar, och lät bara dagen hända.

Och då började det. Sammanträffandena. Mötena. Insikterna.

En dag när vi vandrade genom skogen dök ett stort gammalt stenhus upp i en glänta, två våningar högt, med ett stort altarfönster på andra våningen och ett kors på taket. Vid gången som ledde in mot huset fanns en träskylt där det stod ”water and rest for wanderers”. Utanför huset stod tre män och en kvinna och pratade. En av dem bar vit prästklädsel. Plötsligt fick prästen syn på oss.

”Welcome, come and join us!” ropade han och lyfte handen till hälsning. I vanliga fall skulle jag ha nekat vänligt och gått förbi, tänkt att jag hade ett mål och ville komma fram innan kvällen. Men under några sekunder tänkte jag sen att det kanske var meningen. Så jag slog bort alla planer och började gå mot huset. Sonen följde lugnt efter.

Det visade sig att det fanns en vacker gammal kyrksal i huset, med ett altare där tända ljus brann. Vi slog oss ner på en träbänk och njöt av svalkan och stillheten i kyrkan. Det var en nästan påtagligt lugn, stark energi i väggarna. Vi satt där, alldeles tysta, en lång stund. Sedan vände sig sonen mot mig och log. Jag nickade, och vi gick ut i solen, där prästen stod och pratade med en yngre man. Han vände sig om och tittade forskande på oss.

”Where are you from?” frågade han. Och så började vi prata. Rätt vad det var sa han: ”Får jag välsigna er?” Jag tittade på honom och nickade svagt. Kunde plötsligt inte få fram ett ord. Så ställde han sig framför oss, och lade handen på sonens panna, blundade och var tyst några sekunder. Sedan bad han en bön och kallade ner en önskan, och gjorde korstecknet. Därefter tittade han på mig under tystnad några sekunder och lade sedan handen mot min panna med ett starkt tryck. Bönen han bad för mig var annorlunda. ”I wish for you these two things”, sa han sakta. Och jag kände plötsligt hur tårarna brände bakom ögonlocken. När jag tittade upp kunde jag inte prata, bara lägga handen mot hjärtat och böja huvudet i tack.

Efter några minuter vände han sig om, och tog fram en stor träskål med små hoprullade pappersbitar. ”Pick one”, sa han och log. Så jag tog en lite rulle, vecklade ut den, och det visade sig vara ett bibelord. Återigen blev jag häpen över det som stod där. Jag tittade upp och sa: ”Gracias Padre. Gracias.” Han svarade: “Buen camino peregrina. The Camino finds you when you are ready.”

När vi vandrade vidare var både sonen och jag tysta en lång stund.

När vi kom fram på kvällen skrev jag ner det prästen hade sagt. Och vad som stod på pappersremsan. Det kändes som att flera skyddslager skalats bort den dagen så att hjärtat kunde komma fram.

När jag nu tänker tillbaka tror jag att det mötet var meningen med hela Caminon. Det mötet och de orden följde mig hela vägen. Och de fick mig att ta de beslut som gör att jag är där jag är nu. På rätt plats.

//Anne Neppare