Stina-effekten (eller vad gnäll gör med oss)

För en tid sedan skulle jag ha en kurs i förhandlingsteknik för toppförhandlare på en stor organisation. Jag var förväntansfull och klart nyfiken på vilka jag skulle få möta den här veckan. Mina kursdeltagare började dyka upp, kom fram och hälsade och pratade lite. Vi skulle börja kl 9, men det saknades en person. Stina.

”Det verkar som att Stina inte har dykt upp, är det någon som har hört ifrån henne?” sa jag och tittade på mina deltagare.

Då tittade de på varandra med lite speciella miner, en blandning av fulla i skratt och uppgivna. Så var det någon som sa: ”Hon har slut på gnälltid, så hon kanske inte kommer på kursen.”

Innan jag hann svara öppnades dörren och Stina klev in med en bister min. Hon suckade ljudligt och slog sig omständligt ner på den sista lediga platsen som fanns kvar, och vi kunde sen köra i gång kursen. Det visade sig efter ett tag att Stina hade en hel del inspel om förhandling när hon väl tinade upp, och de var riktigt bra.

Så blev det kaffepaus. Stina kom fram till mig och sa konspiratoriskt: ”Är det någon som har berättat för dig hur vi har det här på jobbet?” Hon tittade mig djupt i ögonen, kom lite närmare och fortsatte med sänkt röst: ”Vi är i praktiken inlåsta. Vi kan inte sluta. Vi kan inte byta jobb. Så ligger det till.” Jag trodde inte mina öron. ”Va?” sa jag häpet. Stina nickade och fortsatte: ”Om vi skulle sluta skulle det straffa sig,” sa hon. ”Hur menar du då?” sa jag. Stina tog sats och sa: ”Om vi skulle sluta förlorar vi vår sjukvårdsförsäkring, pensionsförsäkring, gymkort och en semestervecka. Och dessutom skulle vi få sänkta löner.” Hon spände ögonen i mig för att understryka allvaret i sina ord.

När jag efter någon sekund insåg att Stina i praktiken sa att de hade jättebra anställningsvillkor, riktigt bra löner och 6 veckors semester, undrade jag hon drev med mig. Innan jag kom mig för att svara kom en av hennes kolleger kom fram och la handen på hennes axel och sa med skratt i rösten: ”Men Stina, försöker du gnälla nu igen? Din gnälltid är slut för den här veckan, det sa vi ju vid fikapausen igår eftermiddag!” Stina vände på huvudet och såg ut som ett åskmoln – men så hejdade hon sig och ändrade uttryck och sa: ”Herregud, ska man inte få gnälla ens utanför kontoret längre?!” Kollegan svarade oberört: ”Livet är hårt Stina!” och tog en klunk av kaffet.

Jag såg förvirrad från den ena till den andra, och så sa kollegan med ett leende mot Stina: ”Vi har kommit överens om att lite gnäll är bra för alla, man måste få pysa ut lite. Men för mycket gnäll förpestar tillvaron för oss alla, så vi har kommit fram till att ha en demokratisk ranson för alla, som är 10 min per dag. Man kan spara ihop till max 50 min per vecka, sen förfaller gnällpotten. Stina förhandlade sig till lite extra, eftersom hon hade särskilda behov för gnäll. Så hon har fått 15 minuter per dag. Och igår var en jobbig dag, så hon har nu använt upp hela sin veckoranson.” Stina liksom genomgick en förändring, luften gick ut henne, hon nästan flinade lite och sa: ”Och jag som just hade tänkt klaga på att kanelbullarna var för kladdiga.” Då skrattade vi, och luften var rensad.

Det där mötet med Stina och hennes kolleger gjorde ett bestående intryck på mig. Framför allt hur viktigt det är att – med empati och humor – stoppa gnäll. Gnäll är direkt skadligt, både för den som gnäller och för alla omkring, på jobbet, i föreningen, hemma. För att inte tala om i sociala medier, pressen, partiet, politiken. Där får gnället en tsunamieffekt.

Varför? Klagande är inte harmlöst. Det tränar både din egen hjärna – och alla andras hjärna – åt fel håll. Det man upprepar förstärks. Klagar man ofta tränar man hjärnan att se problem – och missa lösningar. Samtidigt försvagas den del av hjärnan som styr fokus, omdöme och självreglering. Klagande gör oss helt enkelt sämre på jobbet. Att klaga, döma eller kritisera påverkar inte bara stämningen runt omkring oss. Det påverkar hur ens egen hjärna fungerar. Bokstavligen.

Enligt Daniel Pink, en av mina favoritförfattare, är neurovetenskapen tydlig:

🔹 Hebbs lag. ”Nervceller som aktiveras tillsammans kopplas samman.”
När man klagar ofta tränar man hjärnan att se fler problem – och färre lösningar.

🔹 Kronisk negativitet försvagar prefrontala cortex
Det är den del av hjärnan som styr fokus, beslutsfattande och känsloreglering.
Resultatet? Sämre omdöme, lägre handlingskraft – och ett starkare problemletande än problemlösande.

Forskning visar dessutom att klagande gör oss mindre attraktiva. Inte bara socialt, utan neurologiskt.

Och motsatsen gäller. Tacksamhet och optimism stärker prefrontala cortex. Positivitet vidgar. Varje gång vi pratar, skriver eller postar något tränar vi vår hjärna.

För i arbetslivet – och i livet i stort – får vi inte främst det vi vill ha. Vi får det vår hjärna är kopplad för. Frågan är: Vad tränar du din för?

//Anne Neppare, Cognosis

PS! För dig som vill ha källhänvisningar: Servaas, M. N., Riese, H., Renken, R. J., Marsman, J. B., Lambregs, J., Ormel, J., & Aleman, A. (2013). The effect of criticism on functional brain connectivity and associations with neuroticism. PloS one, 8(7), e69606. //DS