Det enkla framgångsreceptet

Det är bara att erkänna – jag kan ha fel. Och jag kan ha förutfattade meningar, fast de blir färre och färre med åren, tack vare alla fantastiska människor jag har haft förmånen att få jobba med och lära känna.

Det är lite pinsamt det här, men en av mina mest inbitna fördomar handlar om golf. Jag är seglare, har tillbringat mina somrar i skärgården hela livet – så att se folk som frivilligt går omkring på en stor torr gräsmatta, slår på en liten boll, och har en kärra, nån sorts ”dramaten”, full med konstiga klubbor, verkar ju helt vansinnigt. Och dessutom verkar de bli skitsura om bollen råkar landa någon meter fel. När man kan vara ute på havet, eller göra nåt annat roligt.

Så en dag kom en god vän med det märkliga förslaget att vi skulle börja spela golf. Jag häpnade, men hon hade preparerat sin övertalningskampanj väl (”framing” kallas det för inom förhandlingsteknik). Hon började prata om golfresor, naturupplevelser, trevliga ställen att äta lunch och fika på – och all träning och frisk luft och nya trevliga bekantskaper man fick. Det där med bollen var det inte så noga med. Så jag föll till föga. Det var fikat som avgjorde saken. ”Den där lilla löjliga bollen ligger ju stilla. Hur svårt kan det vara?” tänkte jag.

Så vi tog grönt kort och begav oss ut på banan. Och då insåg jag hur svårt det kunde vara. Och blev alldeles euforisk när jag fick in en riktig fullträff första gången. Sen var jag fast. Så vi började spela tillsammans, åkte på golfresor tillsammans och peppade varandra. Mitt spel blev bättre och bättre.

Men så hände något märkligt i somras. Jag tappade mitt flyt. Det gick sämre och sämre. Jag tog i hårdare, bet ihop, koncentrerade mig. Mina kompisar kom med goda råd – men jag kom ändå ohjälpligt efter. Det som hade gått så lätt förut gick nu käpprätt åt skogen bokstavligt talat. Till slut tänkte jag att jag måste få hjälp. Jag fixar inte det här själv. Jag tappade självförtroendet mer och mer, tappade lusten att spela – och mitt handikapp gick åt fel håll. Det gick helt enkelt riktigt dåligt för mig.

Så till slut tog jag och bokade en lektion med Micke, som är tränare/pro på min golfklubb. Micke hade varit min lärare när jag började spela för några år sen. Jag får erkänna att jag tyckte det var lite jobbigt att gå på den där lektionen, för han skulle ju omgående se vilken dålig golfspelare jag var. Men jag hade en golfresa framför mig, och jag ville verkligen kunna spela bra.

”Micke, jag behöver hjälp, jag kan inte sikta rakt längre, slår löjligt korta slag och kan inte ens träffa bollen i värsta fall!” sa jag uppgivet. ”Vad ska jag göra?!”

Han skrattade lite och sa: ”Det går upp och ner för alla, det här ska vi nog få ordning på! Ta och slå några slag så jag får se vad du gör.”

Så jag slappnade av och började slå. Micke iakttar mig. Så säger han: ”Du ställer upp helt rätt, din boll går rakt och greppet ser fint ut. Nu är det tre saker vi ska finslipa bara.”

Så börjar han berätta, visa och coacha – och jag testar, slår och gör som han visar mig. Det märkliga är att det han säger får mig att ändra beteende i precis det ögonblick det verkligen gäller. Och mina bollar går plötsligt hur långt som helst. Jag blir så lycklig att jag gör en high-five med Micke, och han ler brett. ”De där slagen du nu gör är riktigt snygga. Fortsätt så!” säger han.

Innan vi skiljs åt säger han: ”Det är en ganska vanlig grej att man tar grönt kort och tar några lektioner, och sen tänker att man är fullärd och kan allting. Men om man inte övar, är på banan 2-3 gånger i veckan minst, och upprepar nya tekniker man har lärt sig, faller man tillbaka i gamla vanor. Det tar tid att nöta in nya grepp, slag och beteenden, men man måste ta den tiden om man vill bli bra. Det är övningen, repetitionen, som gör att det sitter i muskelminnet, ryggraden, går på automatik. Det är en bra idé att ta en lektion med jämna mellanrum så att du fräschar upp och underhåller din teknik. Det kommer att märkas på ditt spel.”

En vecka senare åkte jag på en golfresa med mina goda vänner. Och jag spelade som en gud. Mina slag var spikraka, bollen flög hur långt som helst. Jag har aldrig gjort så bra rundor tidigare. Mina kompisar var slagna med häpnad.

Väl hemma igen, när jag stod och genomförde veckans kurs i Förhandlingsteknik, tänkte jag att det är ju precis samma som med golfen.

Det handlar om att ha en plan, veta vad man siktar på. Och sen ha förmågan att få bollen att landa där man vill. Säga rätt saker vid rätt tillfälle, ge rätt bud, läsa motparten och situationen. Ha självförtroende, kunna situationsanpassa, hantera motgångar och komma förbi hinder.

Att ha en tränare/lärare som kan rigga en situation där man går in och förhandlar, observerar vad man gör och snabbt kan se vad man är bra på, vad man har för förutsättningar och primär förhandlarstil och ger en precis de tips man behöver för att bli riktigt vass, det är helt avgörande. Det finns mycket facklitteratur som man kan läsa, men det enda som gör att man blir bättre på att förhandla är att ha en riktigt bra tränare som får en att förbättra sin teknik. Och att man fortsätter att ta uppfräschningslektioner med jämna mellanrum. Så enkelt är det.

Så vill man bli bättre – gå till en tränare som inspirerar dig, älskar det de gör, verkligen vet vad det handlar om och får dig att tro på dig själv.

Själv ska jag nog ge Micke en flaska gott bubbel.

//Anne Neppare, Cognosis