Sisu & Stamina

Ready or not – here I come

Vi skulle precis starta en intensivkurs i Förhandlingsteknik. Det märktes att alla deltagare var påfallande glada att få mötas, äntligen få delta i en utbildning, diskutera och få energipåfyllning. Alla höll fysisk distans som man snabbt har lärt sig – men hade en öppenhet och en speciell intensitet som var klart annorlunda. Och den känslan har varit densamma i alla kurser den här hösten.

Så kom det in en person i konferensrummet som log brett, utstrålade självkänsla, lugn och optimism. Hon var en erfaren projektledare, chef och förhandlare som ledde en stor IT-enhet inom en bank. Hon var generös med att dela med sig av sina erfarenheter, gav värdefull feedback och inspel i diskussioner, samtidigt som hon lyssnade uppmärksamt på andra. Jag tänkte att med hennes bakgrund var det nog framför allt en stabil teorigrund, energipåfyllning och uppfräschning hon behövde från kursen.

Därför var jag helt oförberedd när hon efter kursens slut kom fram och abrupt ändrade tonfall. Hennes ansikte var nu allvarligt och spänt.
– Har du tid lite? Jag har en fråga, något jag har gått och grunnat på, som har gjort mig överraskad och överrumplad. Det gäller en situation som har uppstått, som faktiskt har fått mig att börja tvivla på om jag vill vara kvar på mitt nuvarande jobb.
– Det låter inte bra, sa jag allvarligt. Vad är det som har hänt?
– Vi håller på med ett stort förändringsprojekt. Det är glasklart vad mitt uppdrag och mandat är, och vad planen är. Men det som jag inte längre kan blunda för är att en chefskollega har börjat gå in på frågor som jag ansvarar för, frångå den plan vi har tagit fram, gå förbi mig och i vissa fall ge kontraorder. Det leder till att jag får ägna tid åt att stå och försvara mig inför styrgruppen och olika beställare istället för att driva framåt. Och jag tappar energi och styrfart.
– Det är ju det du behöver mest av allt, sa jag. Inte bra.

Hon tittade på mig och var tyst en stund. Sen sa hon:
– Först tänkte jag att jag kanske överreagerade, man måste ju ha högt i tak, ifrågasätta och kunna vara flexibel. Det ju det agilt ledarskap handlar om. Men jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag blir alltmer frustrerad och ägnar alldeles för mycket tid och energi åt onödiga diskussioner med min kollega. Jag har ärligt talat aldrig varit med om det här förut. Vi borde ju ägna all vår kraft till att gå mot samma mål. Men nu när jag har suttit och lyssnat på kursen har jag börjat kunna sätta ord på saker och ting, och jag börjar förstå situationen. Jag förstår också att det inte är en slump, det är ett mönster.
– Vill du ha ett bollplank? frågade jag. Ska vi bena ut situationen och ta fram en handlingsplan?

Så kom det sig att vi satte oss ner och pratade två timmar efter kursen. Det slutade med att hon hade en plan, en analys av ”stakeholders” (intressenter) och en argumentationslinje. Men det viktigaste av allt var att hon hade fått tillbaka sin energi och drivkraft. Och med de två sakerna i ryggen var jag övertygad om att hon skulle komma tillbaka på banan igen och lyckas med sin uppgift. När vi skildes åt hade hon fått tillbaka sitt positiva lugn, skrattade och sa:
– ”Ready or not, here I come!”

När jag gick hem kände jag att jag hade gjort något bra den dagen. Om man kan vara katalysator och bollplank till en person som har förmåga, möjlighet och mandat att åstadkomma förändring, har man åstadkommit nytta. Det vi behöver nu, mer än någonsin, är starka, kloka ledare och förhandlare, som har kraft att lösa problem, framhärda fast det blåser motvind, har en tydlig målbild och tror på sin vision.

Du kan också vara den katalysatorn. Till de du möter i ditt liv – kolleger, chefer, vänner och familjemedlemmar.

Tanken slår mig – om alla skulle ge någon annan lite kraft och styrfart varje dag, skulle det sakta men säkert börja gro, hända fantastiska saker, komma nya idéer och lösningar. Och efter ett tag kommer det att ge eko i hela företaget, hela organisationen och till slut i samhället. Och vad katten – hela planeten! Jag tror på fjärilseffekten. Och att vi kan göra skillnad.

//Anne Neppare, Cognosis AB