Välj dina krig. Välj platsen för dina krig – och välj tidpunkten för dina krig.

Jag har haft den stora turen att under hela mitt yrkesliv få jobba med suveräna kolleger, som är toppföreläsare på internationell nivå. De har inte bara varit mina kolleger, utan de har också varit mina mentorer och vänner, och är det fortfarande. Jag har haft ett helgjutet stöd internt av vår fantastiska kursprojektledare, en kompetent ekonomiansvarig med glimten i ögat och riktigt bra IT-specialister.

Men det har inte alltid varit så. För ett antal år sen dök Dieter upp. Det gick till såhär.

Vi behövde rekrytera en ny kursledare, helst en infödd tysktalande föreläsare som hade jobbat internationellt. Vår rekryteringsprocess är mycket enkel och väl utprovad: när vi vill ta in en ny person, frågar vi vårt nätverk om tips, och ber dem tipsa vidare. Vi tar mycket gärna in vänner till vänner. Vi ser oss själva som ett gäng kolleger som älskar vårt jobb och har roligt tillsammans, både när vi jobbar och när vi ses utanför jobbet. Det var så vi kom i kontakt med Dieter.

Jag gillar att ta folk på pulsen när jag ska jobba med dem, både som kolleger och som uppdragsgivare. Så jag bokade in en heldag med Dieter i Berlin, för att få tid att umgås och prata om hans bakgrund, erfarenhet och syn på kompetensutveckling och pedagogik. Framför allt ville jag få en bild av om han skulle passa in hos oss, i vårt sammansvetsade familjära team. Vi hade en mycket trevlig dag tillsammans. Fast den började lite konstigt.

Dieter mötte mig på flygplatsen, kom fram till mig och sa:
”Hello Anne, so nice to see you in real life! Welcome to my hometown!”
“Hello Dieter, it is a pleasure to finally meet you”, svarade jag, tog hans hand och log.

Då stelnade Dieter till. Sen sa han i en helt annan ton:
”My name is Doktor Walter, doktor Dieter Walter. You will call me Doktor Walter.” Avmätt, iskallt.

Jag bad om ursäkt och log för att släta över det hela. Jag visste ju att i Tyskland är ”business code” att man är mera formell, använder titlar och ser hetsiga meningsutbyten på jobbet som en statusmarkör. Resten av dagen var verkligen trevlig och Dieter var en intressant person med en omfattande erfarenhet. Så jag gav grönt ljus och Dieter kom in i vårt tränar-team.

Vi började jobba med ett stort internationellt utbildningsuppdrag i Förhandlingsteknik och Key Account Management som omfattade ca 1000 personer och genomfördes i 10 länder på 4 språk. Utbildningsmaterial skulle tas fram och översättas, logistiken måste flyta och resor måste bokas. Givetvis kommer det att bli ändringar i sista minuten i ett så stort projekt. Alla vi kursledare vet det, vi är vana att resa i jobbet och gör vårt bästa för att ställa upp och lösa problem tillsammans. Alla utom Dieter. Han började skriva arga e-mail till vår kursprojektledare och påtalade hur inkompetent hon var. Sen började han skriva e-mail till mig om hur dåligt den interna administrationen fungerade. Sen började han ringa runt till alla andra kursledare och beklaga sig över hur illa han blev hanterad, att han inte kunde sköta sitt jobb under de här förutsättningarna och att man borde byta ut vd:n.

Projektet flöt på, vi gjorde vårt bästa för att hantera Dieter, och tillmötesgå hans krav. Vi tänkte att om vi visade god vilja skulle han göra detsamma tillbaka och tagga ner. Återgälda vänlighet med vänlighet liksom.

Så kom dagen då den sista kursen för det stora internationella företaget var genomförd, allt hade gått lysande och vi hade fått jättefina utvärderingar och vitsord. Så jag tänkte att vi samlar hela teamet i Stockholm och gör en recap – vad hade vi åstadkommit, vad hade vi gjort riktigt bra och vad hade vi lärt oss inför nästa projekt. Mötet blev bestämt till Midsommarveckan. Vi genomför mötet på kontoret och allting flyter på riktigt fint. På eftermiddagen beger vi oss sen hem till mig för att fira Midsommar tillsammans med min familj, ute på landet.

Alla är på gott humör och skrattar, spanjorerna och fransmännen pratar i mun på varandra. Dieter berättar roliga historier och engelsmännen skämtar om att det finns tyskar med humor trots allt. Jag tittar ut över bordet och ler och tänker att det finns något gott hos alla, till och med folk som börjar bombardera andra med grälsjuka e-mail. Så höjer jag mitt glas och ska precis börja sjunga ”Helan Går” på allmän begäran. Det infinner sig en förväntansfull tystnad.

Då säger Dieter med hög röst: ”Anne, I have a question for you. No, not a question, a demand. I will not accept my wage anymore, I am the most senior person in the faculty, and I am underpaid. I want to have the pay I deserve.”

Alla stelnar till. Jag är helt oförberedd på det här utspelet. Så jag kör en finsk paus. Är tyst så länge att alla andra börjar skruva på sig. Och under de 5 sekunderna slutar jag tro att Dieter någonsin kommer att återgälda vänlighet med vänlighet. Sen säger jag med ett brett leende, fortfarande med glaset höjt:

”Dieter, du vet verkligen hur man kryddar ett middagssamtal! Jag ser fram emot att fortsätta det samtalet imorgon – och nu tänkte jag höja ribban ännu mer och sjunga en svensk snapsvisa! Please join me! Alla stämmer in och skrålar med full hals utom Dieter, som inser att slaget vid middagsbordet är förlorat. Sen skrattar han till och går tillbaka till sitt charmerande jag resten av kvällen.

Dagen därpå tackar jag honom vänligt och artigt för en god insats och meddelar att vi inte har behov av hans tjänster längre. Alla drog en lättnadens suck och sen dess har vi inte haft någon Dieter hos oss. En kollega sa till mig efteråt på sin intressanta svengelska: ”Det är inte egentligen de ruttna äpplena som är problemet, det är att de vänliga människorna inte vet hur de ska rensa ut dem, utan låter dem vara kvar och förstöra hela fruktkorgen.”

//Anne Neppare, Cognosis