Att sätta ord på den inre kompassen

Tog en promenad med en god vän härom veckan. Det som Steve Jobs påstås ha uppfunnit (”walk & talk-meetings”) har vi gjort länge. Så vi gjorde som vi brukar. Hoppade över preludier och gick rakt på sak.

”Läget?”

Han tittade på mig och sa:

”Det är bara att erkänna – jag har ett bra jobb på ett stort välrenommerat företag. Men det saknas något. Och den känslan försvinner inte. Jag kan inte sätta fingret på det, men när jag ställer frågan till mig själv om det är det här jag vill göra 5-10 år framöver så blir jag kallsvettig. Så jag fattar att jag måste göra något. Frågan är vad?”

Det ledde in till ett oväntat långt samtal. Några timmar senare hade en hel del bitar fallit på plats.

 ”Berätta”, sa jag.

”Det är inget fel på mina kolleger, men jag skulle önska att det var lite mera energi, lite mera hetluft. Och jag skulle vilja bygga, skapa, vara med där det händer. Inte sitta på läktaren och utföra andras beslut. Jag har inte lust att bli fet och belåten. Inte än. Inte någonsin, egentligen”, la han till. ”Jag måste nog ta mig ur min trygghetszon och leta rätt på det jobb jag verkligen vill ha. Internt eller externt.”

”OK, önskelistan, hur skulle den se ut?”

”Du får det att låta så enkelt, sa han och log lite. ”Men ok, om vi leker med tanken på att det är enkelt…”

”På första plats kommer att ha kunder och partners där det är rätt nivå på möten och diskussioner. Jag vill jobba med folk som är kunniga, intelligenta och har ett engagemang. Jag vill bli utmanad och lyft.”

”På andra plats kommer ”produkten” jag jobbar med. Det måste vara något som jag verkligen är intresserad av. Jag fick ett erbjudande om ett jobb för ett tag sen, men preparatet intresserade mig inte alls. Om jag ska tränga in i någonting, lägga ner tid och energi och bli riktigt bra på ett område, måste jag känna ett genuint intresse.”

”På tredje plats kommer organisationen. Jag vill skapa något, bygga upp en marknad eller ett affärsområde. Jag vill ha kolleger som utmanar och kompletterar mig, jag vill lära mig något av dem. Jag gillar att jobba i bra team. Inte bara förvalta något färdigt, försöka hålla mig utanför maktkamper och revirtänk eller slåss mot stelbenta rutiner. När det blir för mycket ”compliance” avstannar kreativiteten, det är bara att inse. Jag har insett vid det här laget att jag innerst inne är en entreprenörssjäl, och jag vill jobba i en sån miljö. Jag vill ha en självständig roll. Rätt ledning. Jag vill ha mandat att ta beslut.”

”På fjärde plats kommer ”life-work balance”. Jag vill inte ha ett jobb där jag konstant är på resande fot 3 dagar i veckan. Jag vill ha ett hem också, se min familj, träna, träffa vänner. Att resa är roligt och spännande – men inte hur mycket som helst.”

”På femte plats kommer vettiga villkor. Lön och annat.”

Vid det här laget hade vi promenerat i rask takt i en timmes tid, och vi hade varit så uppe i vårt samtal att jag inte hade märkt var vi hade gått. Vi stannade upp och såg ut över Mälarens glittrande vatten. Solen sken och det luktade snö i luften.

”Var det inte Kirkegaard som sa nåt om det där med att ta steget?” sa han.

”Jo, det stämmer. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

”I Indien pratar man om det tredje ögat. Det är det där sinnet som gör att man kan se en vision framför sig, en önskan, en dröm. Det är ett kraftfullt verktyg. Och det är onekligen det första steget. Sen är det bara att gå. Ett steg i taget. Agera på det. Då krävs det motivation, mod och envishet.”

Och så berättade jag om ett e-mail jag hade fått från en kursdeltagare några dagar tidigare, där det var en mening som hade fastnat. Jag hade frågat vad han hade för bakgrund, och han hade svarat så här: ”Datavetenskap. Alltid varit tekniskt intresserad. Arbetar med mitt stora intresse i livet.”

Helt fantastiskt. Så ska det kännas.

© COGNOSIS 2022, Anne Neppare