Ett ord som säger allt om klimatet

Orsak och verkan

I mitt jobb som föreläsare har jag förmånen att få lära känna och jobba med många olika människor, grupper, företag och organisationer. Inom 10 minuter vet jag om det är en trygg grupp där seminariet kommer att handla om att få alla att växa, utvecklas och utforska sina gränser, om jag kan driva dem utanför deras trygghetszon eller om man får ta det lugnt och varligt. Vilka oskrivna spelregler som råder, vem som är gruppledare, vem som är orolig eller nervös, vem som är lugn, vem som vill flyga under radarn. När det gäller förhandlingsteknik och presentationsteknik, två områden där man kan bli både exponerad och sårbar, så är det helt avgörande att känna in vibrationerna i rummet, är varsam och hittar rätt ingång.

Vid det här laget har jag lärt mig att lita på det där första intrycket.

Ett av höstens första uppdrag handlade om presentationsteknik; kundpresentationer, företagspresentationer. Det var ett IT-bolag som jag hade jobbat med under många år, deltagarna var nyanställda konsulter. Välutbildade, intelligenta, vakna. Och nervösa.

Så jag tänkte att det var lika bra att sätta ord på elefanten i rummet på en gång.

”Vad är det som gör att man blir så nervös när man ska hålla en presentation? Vad är man egentligen rädd för?” Svaren kom blixtsnabbt. Då förstod jag att det var något speciellt med den här gruppen. De sa:

• Skämma ut sig. Göra bort sig.
• Glömma bort vad man ska säga.
• Komma av sig. Staka sig.
• Säga fel.
• Inte kunna svara på en fråga.
• Framstå som inkompetent, okunnig. Dum.
• Bli grillad.
• Få publiken emot sig.
• Att det ska synas att man är nervös. Att man ska rodna. Darra på rösten.

Det som var ovanligt var att för varje rädsla som någon sa, sa de andra: ”Jag med”. ”Eller hur?” ”Det har jag också varit med om.”

När de sa det högt, och fick stöd av varandra, smälte den avvaktande stämningen bort. Och sen var det bara att köra. Vi gick igenom kroppsspråk, hur man ska ta rummet i besittning, lägga upp en presentation, få fram sitt budskap, väcka intresse, läsa av rummet, få kontakt med publiken, hantera nervositet. Det blev två ovanligt intensiva dagar. Vi filmade. Gav feedback.

Efteråt funderade jag på vad det var för oskrivna spelregler jag hade känt av när jag kom in i rummet. Vad det var som gjorde att jag drog av plåstret på en gång. Som gjorde att dagarna blev så bra. Nu vet jag. Det var vänlighet.

• De såg varandra, tog ögonkontakt, log mot varandra. Hjälpte varandra.
• Prestigelöshet. Ingen maktkamp, ingen positionering.
• De stöttade varandra, berömde varandra, lyfte varandra.
• De lyssnade, visade intresse och bekräftade varandra. Som gjorde att de vågade gå utanför sin trygghets-zon.
• Gott humör. De var positiva.
• De tog inte så hårt på saker och ting. Det var inte en katastrof om man kom av sig. Ingen var ens i närheten av att vara lättkränkt eller defensiv.

När vi åt lunch tillsammans frågade jag vad det var som hade fått dem att vilja jobba på just det här företaget. De funderade ett tag. De skrattade lite, sa att lönen var ungefär lika jämfört med andra företag, arbetsuppgifterna också. Sen blev det tyst. Och så sa någon: ”Det märktes att folk trivdes här.” Och då nickade alla runt bordet.

Jag får bara erkänna att jag blev lite tagen. Och glad. Både att de hade uppfattat det och haft det som en avgörande faktor när de valde jobb.

Det fantastiska är att studier visar att grupper där man har ett vänligt klimat presterar påtagligt mycket bättre än grupper där det råder konkurrens. I grupper där man trivs löser man problem snabbare, samarbetar bättre, är mera kreativa och mera effektiva. Vilket märks på resultatet, sista raden.

Kanske dags för ett nytt nyckeltal? Trivselindex? Jag vet vad jag skulle prioritera.

Och deras presentationer? De var helt suveräna.

//Anne Neppare, Cognosis AB