Få fram ditt budskap, glasklart, tydligt och övertygande! Gå till anmälan

Nyckeln till allt

Jag var och hälsade på en god vän i Madrid, vi promenerade i en bergsby utanför stan en varm höstdag. Vi pratade om allt möjligt, vad som har hänt sen vi sågs sist, läget i Spanien, i Sverige, hur det var med gemensamma vänner. Så blev han plötsligt tyst. En sån där tystnad när man förstår att man ska vänta och inte börja prata själv.

Så säger han: ”Resiliens är nyckeln till allt. Förmågan att komma igen, återhämta sig vid motgångar och bakslag.” Och så blir han tyst igen. Vi går några minuter. ”Och det är just det jag inte har. Men desperat behöver. När man en dag ramlar ner i ett svart hål och allt verkar övermäktigt. Låneräntan rusar, ekonomin är pressad, varmvattenberedaren går sönder och taket börjar läcka samtidigt. Och livet känns meningslöst. Och man vet inte vad man ska ta sig till. Har det hänt dig någon gång?” frågade han.

Det här var en ovanlig situation, i vanliga fall är det tvärtom – att det är jag som får goda råd av honom. Jag förstod att han var plågad och mådde dåligt på allvar bakom den glättiga ytan. Här gällde det att vara varsam och gå försiktigt fram. Inte komma med klämkäcka tillrop om att gaska upp sig. Jag tänkte efter någon minut och kom ihåg den viktigaste regeln: Börja där den andra befinner sig.”

Så jag sa: ”Absolut. Jag har varit i det där svarta hålet. Och när man är där blir man helt handlingsförlamad. Innesluten i sig själv. Slutar prata. Och sjunker djupare och djupare.”

Efter några långa minuter sa han: ”Ja.” Sen blev det tyst igen. Och jag hade vett att låta det vara tyst. Länge.

”Det här är märkligt”, sa han när han väl började prata igen. ”Jag har hela mitt liv föreläst om kommunikation och psykologi över hela världen, har lätt att uttrycka mig, är tränad att mentalisera, sätta ord på känslor och reaktioner, är en erfaren coach och har en djup kunskap inom mitt område. Och nu har jag inga ord, mina tankar är som flugor som surrar runt utan mål och jag kan inte sova, har ont i leder och magen och överallt.” Och så tittade han på mig med ögon som svarta brunnar.

”Jag vet”, sa jag. ”Bara att du säger det högt är ett gott tecken. Det låter som att du har nått botten på det där djupa hålet. När man väl är där så kommer det att vända.” Jag förstod att precis nu var han i ett läge där han började kunna få kraft att ta sig upp igen. Och då är det regel nummer två som gäller: Ge inte råd. Ställ frågor. Hjälp till självhjälp. Så jag frågade försiktigt: ”Vad är värst?”

Och så började vi prata om saker vi aldrig hade berört tidigare, och fortsatte till långt in på natten. Jag ställde frågor, lyssnade, delade med mig av egna upplevelser. Jag visste att i det här läget går det inte att komma med lösningar – jag måste vänta tills han är redo att själv kunna sätta ord på vad han behöver göra. Hitta sin egen viljestyrka. Till slut, sent på natten, vågar jag äntligen tillämpa regel nummer 3: Få honom att sätta ord på sin egen målbild. Så jag ställde frågan: ”Hur skulle du vilja att det var? Hur skulle det vara för att du skulle må bra och vara nöjd med livet?”

Och då var det som att han vaknade upp ur en mardröm, han tittade på mig med en helt ny energi och log lite svagt. Sen sa han: ”Jag måste lösa mina ekonomiska problem. Jag ska leta efter en hyresgäst till min gäststuga. Och jag ska ringa min kontakt och säga att jag är intresserad av rollen som ordförande som jag fick frågan om. Om de fortfarande vill ha mig. Och så ska jag ringa rörmokaren imorgon och sen fråga om min granne har tips på någon som kan fixa taket.” Sen tog han fram papper och penna och började skriva en lista.

Och så sa han: ”Resiliens är nyckeln till allt. Att kunna ta sig upp ur det svarta hålet. När det känns som att man är i en glasburk full med skit och tankarna är som flugor som surrar runt runt djupt ner i den där glasburken. Det som ingen annan kan förbereda en på, som man bara drabbas av. Jag tror att du har hjälpt mig att skruva av locket på skitburken, Anne!”

Dagen därpå var han full av energi och började steg för steg göra det han hade skrivit på sin lista medan jag sov. Ett år senare har han renoverat sin gäststuga, har en permanent hyresgäst som är en världsberömd fotomodell och betalar en astronomisk hyra som mer än väl har räckt till en ny varmvattenberedare och ett nytt tak. Och min gode vän är nu styrelseordförande för en ideell organisation och älskar sitt jobb. Det får mig att le.

//Anne Neppare