Säg det.

Den här sommaren gjorde jag en alldeles speciell resa. Anledningen var att jag under våren hade fått veta att Frank, den person jag byggde upp Cognosis tillsammans med när vi startade för 30 år sen, hade blivit sjuk. Fått lungcancer. Jag förstod mellan raderna i våra sms att det var illa. Och jag kastades tillbaka i tiden till när vi träffades första gången. Då jag ännu inte hade en aning om vad han skulle komma att betyda i mitt liv.

Så här var det: Jag var 29 år, jobbade på Microsoft, trivdes fint i IT-branschen och såg framför mig en lång spännande yrkeskarriär där. Jag hade en rolig vänkrets och väntade mitt första barn. Så ordnade min bästa kompis en nyårsfest i sin paradlägenhet på Östermalm, ett 40-tal personer var inbjudna, det var långbord, god mat och dryck och musik. Stämningen var hög, det var mycket skratt, bubbel och vild dans. Jag var helt klart med på allt – utom bubbel och vild dans. Till slut tänkte jag att jag skulle dra mig undan lite fint och siktade på en bekväm fåtölj. Nästan framme upptäcker jag att en annan person verkade ha samma tanke. Vi tittade på varandra och skrattade lite. Sen sa han: ”Would you mind if I get another chair and join you? My name is Frank, Frank Hilton. Can I get you something to drink?”

Han visade sig jobba som föreläsare på ett välkänt internationellt utbildningsföretag, reste jorden runt i jobbet, var rådgivare till IAEA och hade varit inbjuden till World Economic Forum i Davos. Han var specialist inom International Business Negotiations and International Presentations. Det syntes lång väg att han älskade sitt jobb. Jag var helt fängslad. Och så frågade han: ”And what do you do?” Och när jag hörde mig själv berätta om produktlanseringar och betaversioner kändes plötsligt mitt jobb inte alls speciellt spännande längre…

Frank tittade på mig och sa: ”Anne, with your amazing background, you should come work with us. You are a perfect match. Let me arrange a meeting with my boss next week.” Och jag tänkte att det kunde ju inte skada.

Så nästa vecka gick jag med stor förväntan till mötet med deras vd – och möttes av en knarrig man som var totalt okarismatisk och dessvärre också totalt ointresserad av mig. Vilket han inte dolde.

Senare samma vecka ringer Frank och frågar hur mötet hade gått. Jag sa som det var – hans chef var inte speciellt imponerad av min bakgrund, och att jag ju inte varit speciellt imponerad av honom heller för den delen. Och så säger jag spontant:

”Så synd, det du beskrev var ju bara mitt drömjobb! Och jag hade verkligen velat jobba med dig!” Så skrattar jag till och säger:” We should start a company together!” På skämt, givetvis. Jag såg inte mig själv som någon entreprenör, det är sånt som andra gör.

Då blir det tyst i luren. Och så säger han: ”OK, I´m in. When do we start?”

Då började ett samtal och ett samarbete som skulle komma att pågå under många många år. Frank kom att bli min mentor, en fantastisk kollega och inspiration och en mycket nära vän. Vi fick uppdrag i Europa, Asien och USA, reste från Hongkong till Berlin, Barcelona och Kiruna, vi byggde upp ett team av internationella toppföreläsare, vi jobbade ihop, utvecklade kurser och förhandlings-case tillsammans och jobbade med ett gäng som blev nära vänner och coacher för varandra. I år är det 30 år sen den drömmen startade.

När jag nu läste hans sms kom alla minnen tillbaka. Jag tänkte att det han hade drömt om kanske inte skulle hända. Det skulle kanske inte bli någon vingård i Frankrike. Det gick som en stöt genom kroppen när jag insåg hur mycket han hade betytt för mig, att han faktiskt kom att ändra mitt liv. Att det var tack vare Frank jag kom att göra det jag gör. Inget av det skulle ha hänt utan honom.

Jag önskade att jag hade sagt det till honom.

Och jag bestämmer mig att jag måste träffa Frank. Säga det. Det är inte läge att hålla igen eller vara rädd för att visa sig för känslosam. Inte läge att hålla masken och vara reserverat svensk.

Så jag bokar flyg till London. Hela ditresan sitter jag försjunken i alla upplevelser och minnen, skrattar till ibland för mig själv och blir så innerligt tacksam för allt jag fått vara med om. Det blir en inre resa som rör upp många tankar och känslor.

När jag kommer fram möter hans fina fru, Janet, mig med bilen, och jag frågar lite försiktigt hur det egentligen är med Frank. Jag förstår att det är mycket värre än Frank hade skrivit. Hon säger: ”Bli inte rädd när du ser honom, han har gått ner ganska mycket i vikt och fått tung medicinering. Men idag ville han sitta upp i soffan när du skulle komma.”

Jag gaskar upp mig när vi kommer fram till deras hus, kliver in i vardagsrummet och säger: ”Frank, long time no see.” Och han tittar på mig och lyser upp.

Sen satt vi och pratade i fem timmar. Om allt vi hade varit med om, alla resor och uppdrag, roliga och tokiga saker som hade hänt. Vi skrattade och skakade på huvudet, pratade om gemensamma vänner och allt som föll oss in. Janet såg på oss och log, flikade in saker, berättade och lyssnade. Det blev en ljus dag full av glädje.

Så blev det dags att avrunda. Jag tittade på Janet och säger att jag ska bege mig, och hon säger att hon ska gå och köra fram bilen. Så blir Frank och jag ensamma, och jag tittar honom allvarligt rakt i ögonen, och ska precis till att säga det jag kom för att säga. Då säger han: ”I know Anne, I know”. Men jag säger det ändå. Jag ville att han skulle höra det. Och jag säger: ”Stay with me Frank. I need you in my world a little bit longer.”

I bilen pratar Janet och jag, och jag säger lite oroligt att jag hoppas att jag inte har tröttat ut Frank för mycket. Janet säger: ”You lit him up, Anne. I have not seen him in such a good mood for many months. I saw a glimpse of his old self.”

På min födelsedag, två månader senare, fick jag ett sms från Frank. ”Happy Birthday! Yesterday we had dinner at a restaurant for the first time for a long long time. I am hanging in for a while yet.”

Jag tänkte att jag var så oändligt glad att jag gjorde den där resan. Att jag sa det. Och att jag hädanefter tänker säga till människor i mitt liv vad jag uppskattar hos dem och vad de betyder för mig. På en gång.

//Anne Neppare, Cognosis