Vad skulle du göra?

När jag var sådär 20 år och läste på universitetet fick jag en present, en tunn, alldeles speciell bok som hette ”Alkemisten” av Paulo Cuelho. I samma veva började märkliga saker att hända. En dag satt jag på studentfiket och läste min bok, då en person stannar till vid mitt bord och håller upp ett eget ex av samma bok. ”Hej, vi läser samma bok ser jag”, sa hon och log. ”Får man slå sig ner? Har man läst Alkemisten fattar man ju att det inte är en slump att du sitter här och läser samma bok som jag har i handen – men innan jag hade läst Alkemisten skulle jag inte ha sett sammanträffandet och inte vågat fråga om jag fick sätta mig hos dig…” Det blev början på en lång vänskap. Och en livsfilosofi.

Det var då, på det där fiket, som jag hörde talas om El Camino de Santiago de Compostela första gången, den tusenåriga pilgrimsleden i norra Spanien. Jag tänkte att det lät helt magiskt att göra den vandringen. Och helt ouppnåeligt. Som att åka till månen.

Men så dök den där tanken upp igen många år senare, under en skogspromenad på julledigheten. Och jag kände att nu var det dags. Så jag bestämde mig. Och i somras vandrade jag längs el Camino – och var med om möten och händelser jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Starka, minnesvärda, oväntade. Livsomvälvande.

En dag kom en kvinna ikapp mig på stigen, tittade mig intensivt i ögonen och sa: ”Hello, can I walk with you?” Jag mötte hennes blick, log tillbaka och sa javisst, mycket gärna. Och sen hände något märkligt. Vi stannade båda upp och fortsatte att titta varandra i ögonen utan att säga något. Plötsligt ändrades uttrycket i hennes ansikte, och tårarna började tyst att rinna. Jag stod kvar, och utan att kunna hjälpa det hände samma sak med mig. När vi hade hämtat oss lite berättade jag att jag precis hade fått veta att min goda vän och mentor hade gått bort, och hur ledsen jag var. Gina berättade i sin tur att hon sörjde sin far som hade gått bort. Sedan räckte hon ut handen och la den på min arm och sa att vi nog hade träffats av en anledning. Vi skrattade till lite, och började gå tillsammans och prata. Det blev ett mycket speciellt samtal, om allt mellan himmel och jord. Kärleken till familjen och barnen, vandringen. Gina undervisade på ett universitet i USA, visade det sig.

Så stannade hon upp och tittade intensivt på mig. ”Om du hade fått veta att du hade ett år kvar av livet på den här jorden, vad skulle du göra? Vilka människor skulle du tillbringa den tiden med? Vad skulle du vilja ha gjort? Vad skulle du vilja lämna efter dig?” Tonen blev allvarlig. Naken. Det blev plötsligt ett samtal utan censur. Totalt ärligt.

Så jag började långsamt sätta ord på vad jag ville använda mina 365 dagar till, vad jag innerst inne drömde om att få uppleva, vad som gav mig glädje och livsenergi, vilka människor jag ville tillbringa de dagarna med. Det var så uppenbart, där på vandringen med Gina. Och lika uppenbart var det vad jag inte ville ha i mitt liv, vad som var utfyllnad, onödiga plikter, vad som orsakade mig smärta och vad som hindrade mig att rensa bort det. Det var som att få en inre infraröd karta. Gina lyssnade, ställde försiktiga frågor och delade sina egna tankar.

El Camino fick mig att förstå – ända in i ryggmärgen – hur värdefulla mina 365 dagar är. Eller 1000 dagar, eller 2 dagar. Ingen av oss vet. Men det jag vet är att jag inte tänker slösa bort mina värdefulla dagar på fel saker. Jag tänker inte leva någon annans liv, vara bunden av innehållslös konvenans eller ”plikter”. När jag kom hem efter caminon tog jag några livsavgörande beslut. Det var dags för kursändring.

Nu i efterhand tänker jag på vilken hisnande känsla det var att förverkliga den där drömmen som Alkemisten hade gett upphov till för så länge sen. Och på alla märkliga sammanträffanden som finns, på allt som kan hända om man har modet att utforska dem. ”Det är inte är en slump att du sitter här och läser samma bok som jag har i handen – men innan jag hade läst Alkemisten skulle jag inte ha sett sammanträffandet och vågat fråga om jag fick sätta mig hos dig.” Det finns ingen slump, allting har en mening.

The Camino calls you when you are ready”, sa Gina.

Vad skulle du göra om du visste att du hade 365 dagar kvar? En av dem är idag…

//Anne Neppare