Bry sig-faktorn

Det finns en del människor som kliver fram när det bränner till, tar ansvar, ger sig tusan på att lösa problemet, få det att fungera. Som kan och vill hjälpa till, sträcker ut en hand, helt naturligt och självklart. Som älskar sitt jobb, tror på det de gör och tycker att det är viktigt. Det kan vara den där läraren som får sina elever att älska matte, den där chefen som tror på dig, den tekniska specialisten som inte ger sig förrän allting verkligen fungerar rätt, läkaren som gör det där extra testet, engagerar sig. Kollegan som backar upp.

Det kallas för bry-sig faktorn.

För det mesta har man hygglig koll på det mesta i tillvaron. Men så kommer de där situationerna där man inte har det. Och man behöver hjälp av någon. Det är då bry-sig faktorn blir helt avgörande. Att du träffar en person som kliver fram, förstår vad det handlar om, ser, tar ansvar och gör sitt allra bästa för att hjälpa dig och lösa problemet. Det är någonting man inte riktigt kan ta på. Men det märks och känns om det finns.

Som när min trygga, glada, labrador Leo blev sjuk och jag behövde gå till en veterinär.

Jag får erkänna att jag hade tagit för givet att om man blir veterinär så gillar man djur och är bra på att hantera dem. Men så stötte jag på en veterinär som uppenbarligen var rädd för hundar. Han tittade knappt på Leo som glatt gick fram, viftade på svansen och ville hälsa. ”Håll i hunden!” sa veterinären skarpt och tog fram en spruta. Sen tog han ett hårt tag i Leos nackskinn, körde in en spruta – och det gick fel. Leo gav upp ett tjut och vred sig loss. Veterinären försökte en gång till, stressad och sammanbiten. Nu hade Leo blivit rädd och vägrade att gå i närheten av veterinären. Veterinären höjde rösten: ”Ta tag i din hund! Håll fast den!” Leo var nu stressad och i flyktläge.

Då sätter jag ner foten och säger till veterinären: ”Vi går. Du kommer inte i närheten av min hund.” Och insåg att nu var goda råd dyra. Jag behövde ju en veterinär.  Så jag kontaktade en granne, berättade vad som hade hänt och frågade vilken veterinär de gick till. Grannen bedyrade att deras isländska veterinär var alldeles speciell. ”Jag fattar inte hur han bär sig åt, men han kan ta djur!” sa grannen. Så jag ringde islänningen och berättade hela historien igen. Han hummade lite och sa åt mig att komma över till hans mottagning på en gång.

När jag kommer fram till mottagningen sitter han på trappan och läser tidningen i solskenet. Jag parkerar bilen och släpper ut Leo som vid det här laget är klart misstänksam. Han får syn på mannen med en vit rock och börjar darra i hela kroppen. Veterinären ignorerar honom och läser tidningen. Sen sticker han ner handen i fickan och kastar ut några bitar hundgodis, fortfarande utan att lyfta blicken från tidningen. Mig bryr han sig inte alls om.

Leo tvekar. Men så bestämmer han sig för att smyga fram till godiset, nappar det åt sig och retirerar sen snabbt. Veterinären kastar ut några bitar till. Och så fortsätter det, tills Leo har kommit så nära veterinären att han till slut håller fram handen med godis i – och Leo kommer ända fram och tar det. Då tittar veterinären upp på honom, ler och klappar honom försiktigt. Leo står kvar, slappnar av och lägger sig till slut vid hans fötter. Veterinären lägger då undan tidningen, fortsätter att klappa honom försiktigt och prata isländska. Så stoppar han ner handen i andra fickan, tar upp en spruta och sticker in den. Leo märker inte ett dugg.

Till slut tittar veterinären upp på mig och säger: ”Fint, nu kan vi gå in till mig så ska jag ta hand om din hund. Jag vill att du är med, och jag vill att vi båda sitter på golvet.

När jag lämnar veterinären en timme senare är jag lättad, omtumlad, full i skratt – och så förundrad över grannens isländska veterinär. Och jag vet precis vad det hade handlat om. Han hade bry-sig-faktorn.

I mitt jobb som föreläsare och kursledare träffar jag många olika människor; förhandlare, chefer, kundansvariga, säljare, projektledare, inköpare, specialister. Och det som är märkligt är de allra flesta jag jobbar med verkar ha just ”bry-sig faktorn”. När jag ser den, vet jag att det kommer att gå bra för dem. Och det är det som får mig att älska mitt jobb.

//Anne Neppare, Cognosis