Den helt avgörande Bry sig-faktorn

Jag har en vän som heter Camilla. Varje gång vi ses är det som att vi känner in varandras sinnesstämning, och tar upp tråden sen förra gången. Det som är så fantastiskt med Camilla är att hon är genuint grundpositiv. Att klaga finns inte i hennes DNA, oavsett vilka motgångar som dyker upp. Inte ens när det verkligen höll på att gå riktigt illa.

Så här var det: Camilla hade kommit på den lysande idén att ta MC-körkort. Hon älskar att åka motorcykel, och tyckte att nu var det dags att köra själv. När vi sågs frågade jag hur kursen gick. Hon lyste upp och sa: ”Det är så himla roligt! Vi är två elever och en lärare, nästa vecka ska vi ut och åka på motorväg.” Och sen blev hon lite tyst och fundersam. ”Jag vill verkligen ta MC-körkortet, men jag är inte riktigt bekväm med den här läraren”, sa hon långsamt. ”Han gör mig spänd och osäker, kommer med negativa kommentarer och gör mig nervös, liksom.” Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. ”Camilla, du nervös?! Finns inte på kartan! Vem är den här MC-läraren egentligen?” När hon beskrev det hela lät det inte bra. Det lät som en person som av någon anledning inte klickade med Camilla, kritiserade henne och samtidigt öppet favoriserade den andra eleven. Som var lite generad över att de båda fick så olika behandling, men inte sa något.

När vi skulle ses nästa gång gick det inte att få tag på Camilla för att bestämma tid. Jag ringde flera gånger, kom bara till en telefonsvarare, fick inget svar på mina sms. Till slut ringde jag hennes jobb och fick veta att hon låg på sjukhus. Hon hade råkat ut för en svår olycka under en körlektion.

Det som hade hänt var att de skulle svänga av från motorvägen, och MC-läraren hade gett henne tecken. Han ville att de skulle följa trafikrytmen, inte sakta in för tidigt. Så hon hade kommit in på avfartsvägen med för hög fart, tappat kontrollen över motorcykeln i kurvan och åkt i hög fart rakt mot vägräcket. Hon hade under en mikrosekund insett att hon hade två val: krascha rätt in i räcket eller lägga motorcykeln ner och hoppas på att glida under det. Hon valde det senare. Och överlevde.

Hon hade körts i ambulans till akuten och kommit direkt in till operationssalen. När hon vaknade i sjukhussängen efter operationen fick hon veta att hennes ena ben, det som har släpats i marken under motorcykeln, var svårt skadat. Det första hon sa till läkaren var: ”Kommer jag att kunna springa igen? Gå?” Han tittade på henne och sa sen: ”Jag vet inte. Efter en sån här olycka är det 25% som kan springa, 75% som aldrig kommer att kunna gå obehindrat igen.”

”Och då bestämde jag mig”, sa Camilla. ”Jag tänker ta mig sjutton bli en av de där som kan springa igen! Och jag tänker ta mitt MC-körkort och fortsätta kursen så snart det går! Fast med en annan MC-lärare. Jag borde ha lyssnat på dig och bytt på en gång. Känns det fel så är det fel, sa du.”

Efter olyckan gick hon på kryckor i ett års tid. Hon hade ständiga smärtor. Hon klarade av att gå 2 timmar, sen orkade inte kroppen mera den dagen. Men tog det med jämnmod. Efter drygt ett år började hon jobba igen. Fick ta taxi till och från jobbet, förflytta sig på en rullpall på jobbet och gick med kryckor längre perioder. Tredje året kunde hon gå utan krycka. Hon anmälde sig till en ny kurs på en annan körskola. När hon fick sitt MC-körkort lyste det lång väg om henne, och hon kunde inte sluta le. När vi sågs härom veckan berättade hon att hon har börjat jogga igen.

Och när jag tänker på Camilla och ser hennes ansikte framför mig så har jag kommit på att jag själv sitter och ler. Hon utstrålar en märklig energi som gör att världen liksom lyser upp. Hon fokuserar benhårt på det som är bra, som fungerar och som gör henne glad. Om det är problem så tar hon tag i det, berättar för dem hon har omkring sig och ber om hjälp eller tips – och får det. Alltid. Hon har en grundmurad tro på att allting löser sig. Och när det förmodan inte gör det inte det, så släpper hon det, tar ett beslut. I stort och smått. Går vidare. Utan bitterhet eller självömkan.

Varje gång jag träffar Camilla blir jag på gott humör. Hon får hon mig att se allt det som är bra och fungerar i livet. Hon får mig att känna tillförsikt och lugn. Hon inspirerar mig och ger mig energi. Framför allt får hon mig att ta saker och ting i egna händer, lösa problem och se till att det blir som man vill. Bara man har en vision, en målbild. Och får lite hjälp på traven av någon.

Och jag fick Camilla att förstå vad jag menade med ”känns det fel så är det fel”. Hon hade undermedvetet fångat upp det som kallas för ”bry-sig faktorn”, som beteendevetare kallar det för. Eller snarare bristen på den, hos sin MC-körlärare.

Bry-sig faktorn är en grundläggande inställning hos en person som inte riktigt går att ta på, men som i högsta grad påverkar resultatet, utfallet, jobbet, åtgärden. Hur det kommer att gå när du har med den här personen att göra. Privat eller på jobbet.

När du träffar en människa som har bryr-sig faktorn, så känner du det. Det är när en människa helt naturligt och självklart ser andra människor, hjälper till i stort och smått, tänker göra sitt allra bästa för att lösa problem, tar ansvar och inte kommer att ge sig förrän det fungerar som det ska och blir rätt. Och de kavlar upp ärmarna och gör det också, inte bara pratar. De är naturliga ledare, formella eller informella. Alla i en grupp vet vilka det är som har bry-sig faktorn. Och vilka som inte har det. Mina kolleger säger ”walk the extra mile”. Det är en sån läkare, lärare och chef man vill ha. En sån president man vill ha. Och en sån kursledare, rådgivare, chef och kollega jag vill vara. Och som vän och förälder – i alla mina relationer.

Det är det som är mänsklighetens grundläggande DNA. Det är en grundton som överlever allt som händer i världen. Tro och tillit. Samarbete. Vänlighet. Omsorg och omtanke. Att glädjas över varandras framsteg och framgångar. När det genomsyrar en grupp, ett företag eller ett samhälle kallas det för socialt kapital. Och det kommer att märkas på resultaten. Stalltipset är att omge dig med människor som har den där helt avgörande faktorn. Och vara oerhört vaksam när den lyser med sin frånvaro.

//Anne Neppare, Cognosis