Fika.

”Livet går framåt”, sa han bestämt. ”Tiden går framåt. Man kan inte gå tillbaka, inte stoppa utvecklingen, inte leva i gårdagen. Då är då, nu är nu.” Vi hade precis satt oss för att ta en fika vid ett avskilt bord på ett café.

Calle satt i ledningen på ett företag. Deras största kund, som stod för 90% av omsättningen, hade några veckor tidigare meddelat att de skulle flytta sin verksamhet från Sverige, sagt upp kontraktet och inlett förhandlingar. Alla planer, alla strategier och investeringar hade omgående stoppats. Man hade gått ut och meddelat hela organisationen. Det hade landat som en blixt från klar himmel. Calles hela fokus var nu att hantera en helt annan situation än han hade planerat för, och framför allt hantera sin personal.

Jag såg på honom att det pågick mycket motstridiga tankar under den lugna ytan. Efter en kort paus sa han:

”Å ena sidan förstår jag ju självklart situationen och konsekvenserna, och inser vad jag måste göra. Å andra sidan är jag så fruktansvärt besviken – vi hade ett så bra år förra året, allting gick bra, personalen var motiverad, vi hade fina resultat och jag hade jobbat hårt med att få min ledningsgrupp att bli ännu vassare. All den framtidstro som hela organisationen hade blev sen bortblåst, över en natt.”

Jag insåg att det inte var läge att komma med några klichéer. Så jag drack mera kaffe och väntade. Till slut tittade Calle upp och sa: ”Var tusan börjar man?”

Till slut sa jag: ”Hm, vill du ha lite inspel?”

När han nickade så fortsatte jag. ”Det finns ju inget facit. Men en sak är jag säker på. Och det är att människan har en unik kreativ förmåga att komma på nya idéer, lösa problem, hitta nya vägar. Även när det verkar vara omöjligt. Och det är din styrka. Du har alltid sett framåt, byggt upp, sett möjligheter.”

Calle tittade på mig, men sa inget. Så efter en kort paus fortsatte jag.

”Den andra förmågan som ligger i vårt DNA är att välja att tro. Tro på att det kommer att lösa sig. Landa. Ha den där känslan av hopp. Förtröstan. Välja att tro att det kommer att gå bra. Det handlar inte om att sticka huvudet i sanden eller vara naiv. Det handlar om en medveten järnvilja att inte ge upp. Göra allt man kan.”

Då nickade Calle lite.

”Den tredje förmågan är att inspirera andra människor. Ge energi och styrka. Få andra att lyfta. Ta ett steg framåt, ta tag i situationen, bidra, göra sitt bästa. Bli sitt bästa jag.”

Calle sa inte ett ljud.

”Och det jag vet, är att du har alla de förmågorna. Jag är övertygad om att du om ett år kommer att se tillbaka, och känna att du gjorde ett bra jobb. Du kommer att vara en erfarenhet rikare, du kommer att vara starkare och klokare. Och du kommer att ha hittat människor som har klivit fram och visat sig växa med uppgiften. Som har backat upp dig och hjälpt dig. Framför allt kommer du att ha stärkt din tro på mänskligheten. Du är en förebild och en fantastisk ledare.”

Calles axlar sjönk ner och han lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret. Så skrattade han till. ”Måste du vara så enerverande positiv jämnt?” sa han och tittade på mig.

Jag log lite. ”Det kanske är så att all din erfarenhet har gjort att du är precis rätt ledare i den här situationen. Nu handlar det inte om att ta marknadsandelar, utan något helt annat. Nu handlar det om en räddningsoperation. Att både människorna – och resultaten – ska landa så bra det går i nuläget. Det kräver en mycket speciell människa och ledare.”

Han tittade på mig men sa inget. Men jag såg hur kugghjulen hade börjat snurra, han hade redan kommit på en idé.

Och jag vet när man ska vara tyst.

Efter några minuter ställde jag mig upp och sa: ”Tack för kaffet – nu tänkte jag dra mig tillbaka så att du kan stanna kvar och ta fram din laptop och börja skriva ner den där planen som har börjat ta form i din hjärna. När du vill ha hjälp att sätta den i verket, hör av dig.”

//Anne Neppare, Cognosis