The Sky is not the Limit

En ljum septemberkväll i höstas gick jag med sonen på KTH´s fyrverkerikonsert. Det är fri entré, riktigt bra musik under bar himmel och ett storslaget fyrverkeri som avslutning. Hela borggården på KTH var fullsatt, folk satt på picnic-filtar och på murar och stolar och pratade lågt på olika språk. Så klev kvällens konferencier upp på podiet och tog mikrofonen.

”Hej, jag heter Christer Fuglesang och är professor i Rymdteknik här på KTH. En gång i tiden gick jag här själv och tycker det är jättekul att vara tillbaka här. För er som inte känner mig så kan jag berätta att jag rest en del. Seglat över Atlanten och varit uppe i rymden och så. Några gånger. Massor med kul grejer har det varit. Och det roligaste har varit alla fascinerande människor man har mött, som har brunnit för det de gör.”

”Vi ska nu lyssna på en låt som framförs av en kille på Operahögskolan, den heter ”You´ll Never Walk Alone”. Han heter förresten Fabian Düberg. Och det vill jag att ni ska veta när ni går på den här skolan – det finns alltid någon att prata med, någon som kan hjälpa dig och har de svar du behöver. Och kom ihåg – The sky is not the limit!”

Det hördes skratt från publiken, applåder och visslingar, lika mycket till deras hjälteförklarade professor som till killen som precis hade kommit in på Operahögskolan och stod där på scenen. När han började sjunga blev det tyst. Och jag förstod att den killen skulle komma att bli känd en vacker dag.

Jag såg mig omkring, på alla som stod och lyssnade andäktigt. Studenter, lärare, vänner, familj, som förenades av förhoppningar, drömmar, en tro på sig själv och sin förmåga, en tro på att allt är möjligt. Att de var en del av något större.

Det var ett av de där magiska ögonblicken, då man får en känsla av att livet är förunderligt, stort och magiskt. Att allt har en mening och blir till det bästa. Att de goda krafterna kommer att vinna. Då kände jag hur sonen lade armen om mig och tittade ner på mig och log. Jag tror ta mig katten han kände det också.

Då kändes det inte så tokigt att vara förälder. Och få ägna sitt liv åt att jobba med att få människor att växa, bli starka, förverkliga sina idéer, visioner och drömmar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att några av de som står här och lyssnar kommer jag antagligen att få träffa om några år om jag har tur, som traineer, chefer, projektledare, och få lära dem det som Fuglesang inte kunde. För jag vet att om de har ordet i sin makt och är skickliga förhandlare kommer det att gå bra för dem.

Jag älskar mitt jobb.

//Anne Neppare, Cognosis

PS! Om du är nyfiken på texten till Rodger and Hammersteins fantastiska sång, här är den:

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don’t be afraid of the dark

At the end of a storm
There’s a golden sky
And the sweet silver song of a lark

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown

Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone

You’ll never walk alone

Walk on, walk on
With hope in your heart
And you’ll never walk alone

You’ll never walk alone

//DS