Vilka människor har du omkring dig?

Jag har en bekännelse att göra: jag är på fantastiskt gott humör efter årets första vecka på jobbet. Jag kom på mig själv imorse med att sitta och le och tänka på roliga saker jag har hört och skratta lite för mig själv. När jag blev medveten om saken började jag ju undra vad det egentligen var som var orsaken. Det är en yrkesskada, för att inte säga passion och obotlig instinkt – att se mönster, orsak och verkan. Root cause analysis, som mina kolleger skulle säga.

Den här gången var det inte svårt att sätta fingret på det springande punkten. Det som har gått som en röd tråd genom veckan är att jag varje dag har träffat människor i olika roller och branscher, med olika bakgrunder som har en sak gemensamt: positiv livsenergi.

Det smittar av sig.

Det började på tisdag morgon med fika med min närmaste kollega, som har en fantastisk förmåga att se saker som inträffar i livet med en klarsynt saklighet, utan att varken överdriva, svartmåla eller sopa under mattan, och sen kommer fram till vad hon kan göra åt saken. Lugnt, med medkänsla och respekt. Och sen gör hon något intressant: hon byter samtalsämne. Ibland ganska abrupt. Jag gillar det. Hon väljer att prata om det som är positivt, det som fungerar bra, det som ger glädje i tillvaron. En fika med henne ger verkligen god energi.

Sen var det ett lunchmöte med en intelligent, vaken och sympatisk person jag har känt under många år som ledde in på många ämnen, från arbetsmiljö till ledarfilosofi och beteendemönster. Det var många saker som rörde sig i tankarna efter den lunchen. Det som bet sig fast var hans slutsats om vad som gör ett arbetsklimat bra, som gör att människor växer. Och att organisationen växer på grund av dem. Han sa: ”Vi har infört en genial och enkel regel på jobbet – vi ska bara prata om problem vi själva kan lösa. Inom vår egen avdelning, inom det ansvarsområde man själv har. Och agera. Göra något åt det. Är det ett större problem tar man det med sin chef, och fokuserar sen på annat. Släpper bollen. Det är påtagligt hur mycket av ”meningslös gnälltid” som har upphört på kontoret. ”

Han sa en sak till som bet sig fast. ”Att ta bort inslaget av rädsla är det som verkligen ändrar allt. Att man vågar ta beslut utan att vara rädd för att få kritik, att man vågar ställa frågor utan att vara rädd att bli dumförklarad, att man vågar agera utan att vara rädd för att göra fel. Helt enkelt vågar stå upp för saker utan att vara rädd att bli underminerad.”

Sen var det ett möte med två erfarna och oerhört kunniga kursledare som lyfte min energi flera hundra grader. Jag log hela vägen hem. Vi pratade om våra kurser och stämde av att våra kursdeltagare var på banan. Vi berättade för varandra om roliga, smarta frågor vi hade fått, olika sätt att lösa problem vi hade sett och oväntade talanger som hade kommit fram. Allt de sa utstrålade den där människosynen som riktigt fina lärare, tränare och chefer har: en genuin omsorg och respekt för andra, en djupt rotad tro på att människor kan och vill växa. Och det viktigaste av allt – de upplevde en glädje av att lyfta andra, se människor bryta igenom hinder och flyga på egna vingar. Det mötet påminde mig om varför jag gillar mitt jobb så mycket.

En arbetsdag i veckan med en mycket speciell vd gjorde ett starkt intryck. Hon har en fantastisk förmåga att hitta vägen framåt, få människor och organisationer att utvecklas och förändras. Hon drivs av en obändig vilja att uppgradera – affärsmodellen, organisationen, sina medarbetare. Samtidigt som hon är realistisk, saklig och totalt prestigelös. Det kommer inga tomma klichéer, bara sakliga och konkreta slutsatser.

Ett möte med en gammal kursdeltagare som nu hade en strategisk chefsroll gjorde mig riktigt glad. Han sa: ”Jag rensade papper i veckan, och hittade kursmaterialet från din kurs, som jag har sparat, och det var ju några år sen… Det var bland det roligaste och tuffaste jag varit med om. Och jag kommer fortfarande ihåg saker som du sa. Utan spaning ingen aning.” Då skrattade jag.

Och sen blev jag allvarlig och kom att tänka på Moran Cerf, hjärnforskare inom Neurovetenskap och professor vid Northwestern University. Han hävdar att de människor vi omger oss med påverkar oss ända ner på cellnivå. Professor Cerfs studier har bl a visat att när två människor umgås börjar deras hjärnvågor följa samma mönster. De signaler vi tar emot påverkar oss känslomässigt, och vi börjar härma varandras mönster. Det betyder att om man omges av negativa människor påverkas man till att känna sig nedstämd – och givetvis motsatsen.

Så professor Cerf hävdar att det är viktigt att du omger dig med folk som har en positiv inverkan på dig och ditt liv. Det är inte bara är ett gott råd utan ett livsviktigt beslut för att långsiktigt må bra, säger han. Människorna du umgås och jobbar med påverkar till och med din interaktion med verkligheten, bortom det du kan förklara. En av effekterna är att ni blir lika. Umgänget är det viktigaste beslutet du kan ta; det påverkar dina känslor, din sinnesstämning och alla dina mikrobeslut i vardagen.  Det till och med avgör din upplevelse av lycka.

Fast det där visste jag ju redan…

//Anne Neppare, Cognosis