Hela hemligheten

Jag har en god vän som är läkare. För en tid sedan sågs vi och tog en fika. Hon var på påfallande gott humör. ”Jag älskar mitt jobb!” utbrast hon. Det visade sig att hon hade en patient som nu blev bättre och bättre efter en svår olycka. Sjukgymnasten hade berättat att patienten gjorde otroliga framsteg, och med stor sannolikhet faktiskt skulle kunna gå igen. ”Att se att det går bra efteråt, när jag har gjort mitt jobb i operationssalen, det är verkligen det som ger mig den största tillfredsställelsen i jobbet,” sa hon och log brett.

Och jag insåg att det är precis samma sak med mig. Bland det roligaste jag vet i mitt jobb är att få höra vad som händer efteråt. När jag har gjort mitt jobb, genomfört förhandlingskursen eller chefskursen, förklarat teorin, spelreglerna, psykologin bakom. Kastat in mina deltagare i allt svårare situationer och case – och framför allt lett diskussionen efteråt. Det är då det blir ett erfarenhetsutbyte i rummet på en kristallklar nivå, då alla insikter och slutsatser verkligen landar, man inser vad det verkligen handlar om och hur man ska göra för att få ännu bättre resultat.

Så därför har jag ett personligt möte med mina deltagare en tid efter kursen, där jag frågar precis det. ”Berätta, vad har du gjort annorlunda efter kursen? Vad var det som fastnade?” Och det brukar ofta komma upp frågor om en egen förhandling man har framför sig, eller en aktuell situation på jobbet, hur man ska lägga upp det, hantera ett hinder eller ett problem.

I början av förra året hade jag ett möte med Klas. Han var inköpschef, och berättade att han satt i en förhandling om ett nytt affärsstödssystem. Det var en stor affär, som skulle påverka hela företaget. Han var frustrerad – diskussionerna med leverantören hade pågått under en längre tid, främst med IT-avdelningen på företaget, och när det hela landade på hans bord var affären i praktiken klar. Han hade fått en offert från leverantören, med leveransbeskrivning, funktionalitet och tidplan. Samt pris. Han hade också fått direktiv från ledningen att det var angeläget att starta upp projektet så snart som möjligt.

”Vad tusan har jag för förhandlingsutrymme här?” sa Klas uppgivet. ”Det är ju fait accompli!” Jag bad honom maila över offerten. Sen hade vi ett nytt möte och gick igenom upplägg inför förhandlingen. Tre veckor senare hörde Klas av sig och var påtagligt nöjd. ”Det här hade jag inte rott hem utan kursen och vårt möte”, sa han med ett brett leende.

Det där mötet bar jag med mig hela året, och log varenda gång jag tänkte på Klas. Och jag tänkte att varenda kurs jag har är en ny möjlighet att göra just det – ge kloka, engagerade människor kunskap och verktyg att förhandla fram bättre avtal, komma till bättre beslut internt, hantera utmaningar och hinder. Få bättre utfall, större affärs- och verksamhetsnytta.  Kunna driva sin linje – och få motparten, sin organisation och sina kolleger med på noterna. Äga narrativet.

Det är det som är driver mig i jobbet. Att se de jag möter lyckas. Får gehör, framdrift, uppslutning. Och jag tänkte att min goda vän och jag nog har samma drivkraft, fast vi har så olika jobb. Och jag tänkte att det är bra att ha människor som min vän i sitt liv.

Vi har alla mött de där människorna som har fått oss att tro på oss själva. Visat vägen, backat upp, hjälpt till  och öppnat dörrar. Visat hur man ska göra. Som har gett energi, inspiration och nya idéer. Och fått en att känna att de bryr sig. Gläds åt att det går bra. Chefer, lärare, tränare, läkare, kolleger och vänner.

De får en att hitta sin styrka. Tro på det man gör. Och omsätta det i handling.

Och det är egentligen svindlande när man tänker på det. Faktiskt hela hemligheten bakom att lyckas. I allt.

//Anne Neppare

Copyright Cognosis AB