Tips & Artiklar

Jag var på en helt fantastisk konsert i fredags med Nisse Landgren, en av mina favoriter. Det jag gillar så mycket med att gå på konserter är alla intryck och tankar som väcks när man upplever musiken. Och man vet aldrig förrän efteråt vad som fastnar och kommer upp till ytan hos en själv. Efter Nisse Landgrens konsert så var det oväntat nog inte musiken och sången som etsade sig fast i minnet, utan ett intro till en låt, vad han sa innan han sjöng den. Så här sa han:

”Nu kommer en låt som jag har tyckt om ända sedan jag hörde den första gången. Det är en låt från den första plattan som Paul McCartney gav ut själv, efter sin tid med Beatles. Jag var nog inte mer än 14 år, och jag återvänder till den med jämna mellanrum. Nu har jag själv förmånen att vara musiker och skriva egna arrangemang – och stå här i Konserthuset och dela min musik med er. Jag hoppas ni kommer att tycka om den lika mycket som jag.”

Det där introt gjorde att det blev helt andra resonansbottnar när bandet började spela. Och jag blev slungad tillbaka i tiden till en liknande upplevelse. Det var när jag var i England första gången i mitt liv, på en språkresa i Cambridge. Familjen jag bodde hos spelade en dag en ny skiva de hade köpt: ”Variations” av Andrew Lloyd Webber. Och jag bara frös till. Jag kommer fortfarande ihåg rummet jag var i när musiken strömmade ut från högtalarna, ljuset, platsen. Vilket håll musiken kom från. Den musiken hade jag i huvudet hela min tid i Cambridge, och den gjorde något alldeles speciellt med mig. Det var då jag upptäckte musik på allvar. Jag köpte med mig den skivan hem för mina sista pengar och har ända sedan dess spelat den med jämna mellanrum. Jag hör varje gång nya figurer, nya snygga passager.

När jag gick ut från konserten på fredagskvällen insåg jag att jag inte hade lyssnat på den där Lloyd-Webberplattan på länge. Jag insåg också nu, många år senare, hur mycket de där tidiga intrycken hade format mig. Vilken enorm kraft det ligger i att uppleva något man bara fryser till av, som väcker den där känslan. En blandning av glädje, förundran, njutning, passion. ”Flow” skulle en del kalla det. Har man väl upplevt den där känslan, inser man att livet är fullt av fantastiska saker att upptäcka. Och då börjar man leta på allvar.

Där någonstans väcktes grunden i en livsinställning som har följt mig sen dess, att man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Upptäckarlust. Nyfikenhet, förväntan och öppenhet.

Jag gick såklart hem och letade rätt på min retro-CD med Andrew Lloyd Webbers ”Variations” och satte mig ner och lyssnade. Och blev lika berörd av musiken nu som alltid.

Dagen därpå, dvs på lördagen, hade jag sedan ett år tillbaka skaffat biljetter till en annan konsert, Rachmaninovs Paganini-variationer med Kungliga Filharmonikerna och genialiska pianisten Alexander Gavrylyuk, en annan favorit. Det han gör med ett piano är magi. En helt annan genre än Nisse Landgrens funkjazz och Andrew Lloyd Webber.

Och det helt osannolika inträffar när konserten börjar – jag inser med en lätt chockartad känsla att jag sitter och lyssnar på samma musik som Andrew Lloyd Webbers ”Variations” bygger på. Andrew Lloyd Webber gjorde en cover på ett tema av Paganini. Och det gjorde Rachmaninov också. Samma svidande vackra grundtoner – som har inspirerat andra till helt olika musikformer, olika ljudbilder och tolkningar. Jag blev totalt gripen. Jag har alltid lett åt min blödiga kollega som gråter på sorgliga filmer, men på den konserten var det jag som satt där och fick tårar i ögonen utan att kunna hejda det.

Livet är märkligt. Och förunderligt.

Jag är säker på att du har liknande upplevelser. Och att de har påverkat dig, medvetet eller omedvetet. Lek med tanken: Vad skulle hända om du såg dina spår klart och tydligt, och aktivt började leta efter dem när du går framåt? Om du skulle låta ditt liv formas efter att hitta ditt ”flow”?

//Anne Neppare, Cognosis

Att göra en personlig SWOT-analys (strengths-weaknesses-opportunities-threats)

Att få omge sig med människor som har den där positiva livsenergin, ett leende på lut och inställningen att allt går att lösa är verkligen värt sin vikt i guld. Ett möte med en sån person kan rädda hela dagen. Och vice versa; det är få saker som suger så mycket energi från oss som destruktiva konflikter. Vi har alla mött människor som omedvetet – eller medvetet – tar vår energi. En kollega kläckte idén att man borde forska på om det går att mäta effekten av negativitet i form av produktionsbortfall på arbetsplatsen. ”Om man kan komma fram till att stress orsakar 37% produktionsbortfall borde man väl kunna mäta procent ”tappade sugar” som energitjuvar orsakar på jobbet. Eller i livet”, sa han efter ett seminarium om ledarskap och konflikthantering vi hade genomfört.

Vi hade jobbat med en grupp konstruktiva, kloka chefer som verkligen hade lyft varandra under seminariet. En del av kursen handlade om konflikthantering.

”Tänk på en person som du har svårt för, som verkligen suger energi från dig. Det kan vara någon du har eller har haft en konflikt med. Det kan vara någon du jobbar med nu eller har jobbat med tidigare. Det kan också vara privat”, inledde vi det blocket med. Det blev plötsligt tyst i rummet, och atmosfären ändrades. När vi såg på våra deltagare syntes det på dem när den personen dök upp i deras tankar. Det kom ganska snabbt, de behövde inte tänka länge.

”Ta nu och skriv ner hur han/hon får dig att känna dig,” fortsatte vi. En del hade svårt att hitta orden, andra visste på en gång. De beskrivningar som kom var ”utmattad, frustrerad, iskall, tyst, en tagg i hjärtat, modstulen, uppgiven, energilös, likgiltig”. Alla hade olika uttryck, men andemeningen var densamma. Det var ett faktum att någon eller något kunde få till och med de säkra, trygga, positiva cheferna vi jobbade med att gå in i ett totalt motsatt sinnestillstånd. Deras ansikten speglade känslan de beskrev, deras röster och till och med deras rörelseschema hade ändrats. Negativ energi är kraftfulla fenomen.

Att förstå och kunna handskas med olika energier är helt avgörande för om vi ska kunna växa, klara oss i livet och på jobbet, vara hela och starka människor. Att ha en chef eller en kollega med bra energi gör att man uträttar underverk, älskar sitt jobb och trivs med sig själv. Att ha en chef eller kollega med negativ energi som letar fel, inte tror på en eller inte vågar ta beslut gör att man tappar sugen. Att ha kolleger, kunder eller motparter som underminerar en, bagatelliserar ens idéer eller bygger upp en bild av att allt är fel påverkar oss definitivt. Vi filmade våra deltagare och visade sedan filmen utan ljud för dem när de hade beskrivit sina personliga energitjuvar. De blev bestörta när de såg sitt kroppsspråk och sina ansiktsuttryck.

”Tänk nu tanken att den här reaktionen pågår under en längre tid. Hur tror du att den kommer att påverka dig mentalt? Fysiskt? Dina övriga relationer? Ditt liv utanför jobbet?” sa vi sen. Då började våra chefer nicka eftertänksamt.

”OK, vad gör man åt det då?” sa en person i gruppen. Jag förstod att någon av cheferna skulle komma med just den kommentaren. Det går inte att forcera diskussionen, man måste vänta tills den frågan ställs. Då vet man att kanalen är öppen och att man har sändningstid.

”Vår instinktiva reaktion är att hantera energitjuven. Och jag tänker säga det en gång till – man kan inte ändra andra. Det enda vi kan ändra är oss själva. Och vi kan inte gå genom livet och undvika konflikter och negativa personer. Vi kommer att råka ut för dem vare sig vi vill eller inte.  För att undvika att råka ut för samma mönster, samma situationer och samma sorts människor gång på gång måste vi ta reda på vad det är som gör att de kommer in under skinnet på oss. Först när vi förstår det kan vi undvika att ta skada, bli ett hjälplöst offer som tappar styrfart och energi. För att kunna göra det behöver vi börja med att förstå vilken sträng den här personen slår an i oss. Och sedan finns det en metod för att fälla upp en skyddsmur när vi mentalt blir angripna. Vi ska träna på den nu,” sa vi och såg energin komma tillbaka i ansiktena framför oss. ”Din värsta energitjuv kan användas som vägvisare”, sa vi. ”Det är något i den här personens beteendekatalog som ger dig en ledtråd till något du omedvetet bär på som du behöver göra upp med. Det kan till och med vara så att  du skulle behöva träna dig att använda samma sorts energi som den du blir utsatt för – inte till 100% men kanske till 2%.”  Och sen gick vi in i en intressant övningsfas, med glimten i ögat men djupt allvar under ytan. Vilket alla i rummet visste.

Då räckte en person upp handen och sa: ”Men om man nu har blivit anklagad för att vara en sån som kommer in i ett rum och tar över, om man påstås vara aggressiv eller att gå fram som en ångvält, fast man inte tycker det själv, vad gör man då?” Och det ledde oss in på diskussionen om primära och sekundära personligheter, eller medvetna och omedvetna sidor som vi alla går omkring med.

“Kontentan är att ju mera du förstår av dina egna reaktioner, desto bättre blir du på att inte låta känslorna ta överhanden, överreagera och låta dig bli styrd i fel riktning”, svarade jag. “Du blir också bättre på att förstå och hantera människor du möter, som chef, förhandlare, projektledare och kollega. Och givetvis kommer du att kunna hantera dina professionella och privata relationer bättre. Bygga upp energi och lösa konflikter. Målet är att kunna behärska situationen, veta hur du ska agera. Om du ändrar något hos dig själv kommer andra att reagera på den nya energi du skickar ut. Vilket kommer att vara det som gör att er relation blir annorlunda. Det låter enkelt – men det är det inte.”

”Har alla människor primära och sekundära personligheter?” frågade en av våra chefer. ”Jag vill ju vara en helgjuten, tydlig och pålitlig chef, inte ha en massa omedvetna hjärnspöken som man inte har kontroll på”, sa han leende med sin vänliga självironi.

”Vi har alla olika delpersonligheter inom oss, en del är vi medvetna om, andra trodde vi inte fanns förrän de kommer fram. Vi kan väl ta Dag Hammarskjöld som exempel. Han tog världens mest omöjliga jobb, generalsekreterare i FN. Han blev vald för att han sågs som en beskedlig och ofarlig byråkrat, men när han klev in i rollen kom helt andra sidor av hans personlighet fram. Han gjorde sig känd för mod, kompromisslöshet och integritet. Raka motsatsen till de sidor han hade visat tidigare. Han har skrivit en bok som heter ”Vägmärken”, som handlar om hans eget sökande. Läs den om du vill dela tankar med en annan person som verkligen hade många olika sidor”, sa jag och log tillbaka. “Ingen dum själsfrände att ha.”

Jag berättade inte att just den boken verkar följa mig genom livet. När jag som minst anar det visar det sig att en person jag träffar, i Kanada, Berlin eller Malmö, börjar prata om den. Själv fick jag den i present av en god vän som lever i en helt annan värld jämfört med mig. Och den verkar väcka många tankar hos dem som läser den.

Är du nyfiken nu? Det är en bra början…!

//Anne Neppare, Cognosis

Vi har alla en chef. Somliga av oss är en också. Rätt chef gör att man växer, får energi och trivs med sitt jobb. En bra chef går man genom eld och vatten för, är man lojal med och tror på. Och vice versa – fel chef gör att man tappar tron, energi och engagemanget. “Livet är för kort för dåliga chefer”, sa en god vän uppgivet över en fika i helgen. Han är gruppchef och projektledare i en större organisation och det var tydligt att han hade låg energi. Det ledde oss in på ett långt intressant samtal om chefer och drivkrafter.

“Företaget jag jobbar på är helt fantastiskt”, sa han. “Det är trevliga, intelligenta och kunniga kolleger som jag kan diskutera med och lära mig av, det vi sysslar med är något jag verkligen brinner för. Jag gillar mitt jobb! Det är bara ett problem. Min närmaste chef.”

“Jag har jobbat med ett internationellt projekt under hela hösten och hållit min chef uppdaterad genom muntliga rapporter varje vecka. Jag upplever honom som prestigelös och trevlig, och har tolkat situationen som att jag har fått fullt förtroende och frihet under ansvar. Så jag har drivit landsövergripande IT-frågor, byggt ett nätverk av stakeholders och haft ett antal möten. Vi har tagit fram en målbild och en första handlingsplan.”

“Jag har försökt boka möte med min chef för att ge honom en ordentlig briefing, köra en PowerPoint-presentation och gå in på strategi, målbild och presentera vad vi har kommit fram till. Men det har liksom inte gått. När jag har försökt ha en seriösare diskussion, gå in på affärsutveckling, organisationsfrågor eller riskanalyser glider han undan, är på språng, har ont om tid och lyssnar bara med ett halvt öra. I början tänkte jag att det skulle gå över när han blev mindre upptagen, men nu börjar jag tro att det är hans stil. Han skojar och kommer med roliga kommentarer och säger “fortsätt, det låter bra”, nickar och springer sen vidare till ett möte.”

“För en tid sen tog jag upp att jag ville vara med i mail-loopen för några interna strategiska forum så att jag skulle få information om vad andra enheter gör som påverkar det här projektet, men han tyckte inte att det var nödvändigt. “I will tell you on a need-to-know-basis”, sa han lite skämtsamt och bytte ämne. Det märkliga är att jag under ett halvt års tid aldrig har fått någon konkret briefing från hans sida, utöver generella nyckeltal på veckomöten. Han säger egentligen varken bu eller bä, är lite undflyende och tankspridd verkar det som.”

“I förra veckan hade vi ett avdelningsmöte. Där meddelar han att det kommer att startas ett Europeiskt projekt som ska säkerställa en gemensam IT-policy i alla länder. Dvs det som jag har jobbat med i ett halvårs tid. Han visar sen en PowerPoint-presentation med ny information på som jag inte har sett. Därefter meddelar han att en person på vår avdelning kommer att vara ansvarig för detta nystartade projekt. Jag sitter och tror att det är mig han menar, men att han bara har glömt bort att meddela mig.”

“Och så säger han namnet på en annan person på avdelningen. Kollegan som blir utnämnd tackar för förtroendet och undviker min blick. Det blir sen alldeles tyst, och de övriga kollegerna tittar ömsom på mig, ömsom på chefen och den person som nämndes som projektledare. Alla mina kolleger och många andra nyckelpersoner på företaget visste ju vad jag hade sysslat med under hösten. Det här projektet hade uppstått p g a ett initiativ från mig och de kolleger jag samverkat med internationellt.”

“Jag tappade totalt målföret. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att reagera. Efter mötet klappade chefen mig på axeln och sa: “Det här var väl ett bra möte, nu kommer det att börja hända grejer!” Själv gick jag hem och kände mig totalt demotiverad, överkörd och förödmjukad. Och ganska så förbannad. ”

“Dagen därpå stämde jag av med mina internationella projektkolleger om vad som hade hänt, och bilden klarnade. De hade lyft våra diskussioner till sina chefer, som i sin tur hade sanktionerat projektet och lagt upp det på strategisk nivå. Mina kolleger hade därefter blivit formellt utsedda som projektägare i sina respektive länder. Den PowerPoint-presentation min avdelning hade fått se på mötet var baserad på den strategiska målbild företaget hade satt, och hade stämts av med alla projektägare i förväg. Mina kolleger hade tagit för givet att så skett även i Sverige.”

“Oj, sa jag. Det här låter inte bra. Du verkar ha en chef som inte tror på dig. Inte ser din kompetens och ger dig äran för vad du gör. Vad tänker du göra åt det?”

“Jag vet inte riktigt”, sa han. “Det enda jag vet är att med den här chefen kommer jag aldrig att få komma till min rätt. Han ser helt enkelt inte vad jag går för och ger mig ingen chans att utvecklas. I hans värld är det bara en viss profil som duger, samma skola och samma bakgrund. Dessutom går han bakom ryggen på mig. ”

“OK, vad skulle du vilja ha för chef istället?”

Han tänkte efter ett tag. Sen sa han: “I nästa jobb jag tar kommer min närmaste chef och företagskulturen att vara den viktigaste komponenten. Så här skulle min önskelista se ut:

1. En chef som tror på mig. Tror på min förmåga, min intelligens, min kapacitet. Satsar på mig. Som har överseende med mina misstag och inser att alla begår fel. Ser det som lärdomar.
2. En chef som får mig att växa. Utvecklas, lära mig nya saker, gå från klarhet till klarhet. Bli mitt bästa jag. En chef som utmanar mig och får mig att göra saker jag inte trodde jag kunde. “Fulfill my potential” som mina internationella kolleger skulle säga. Ger mig information, analyser och mandat.
3. En chef som gillar mig. Som visar uppskattning och respekt. Som är mänsklig, sänker garden, får mig att trivas och le.
4. En chef som är lojal med mig. Backar upp mig, hjälper mig, står på min sida. Inte går bakom ryggen på mig.
5. En chef som har en människosyn jag gillar. Som tror på människor, tror på deras förmåga och vilja att göra ett gott jobb. Rak, renhårig och respektfull.
6. En chef som är kompetent, säker och tror på sin egen förmåga. Som är positiv, konstruktiv och har en vision, ett mål. Som inspirerar mig.
7. En chef som är stabil, rak och orädd. Som har en tydlig värdegrund, vet vad han/hon står för och tycker är rätt och fel. Som vågar ta tag i problem och konflikter, kan säga ifrån på ett rakt sätt. Kan försvara det de står för.
8. En chef som vågar ta beslut.

“Och nu kommer du att säga att den perfekta chefen inte finns, sikta på 80/20-regeln,” sa han och log lite. “Men jag kan ju säga att hädanefter vet jag hur viktig min chef är för mig personligen, min utveckling, min motivation och det jobb jag gör, och jag vet vad jag ska leta efter.”

“Det är en bra utgångspunkt,” sa jag.

Efter vårt möte stannade hans önskelista kvar, och jag kom på mig själv med att rannsaka mig själv och hur jag var som chef. När jag tänkte efter så var det ändå inte en så ouppnåelig önskelista. Det är ju en sån chef jag vill vara. Och katten vet om man inte lyckas pricka in 80% av den i sina bästa stunder, hm?

//© Cognosis Anne Neppare

Know Thyself

“Knowing others is intelligence; knowing yourself is true wisdom.
Mastering others is strength; Mastering yourself is true power.”

-Lao Tzu, Chinese Taoist Philosopher

Nu är det dags att bekänna färg: alla har en passion – och min är att läsa människor, hitta deras sanna styrka och mana fram den. Det är inte ovanligt att de smarta, drivande och engagerade kursdeltagarna jag får möta i våra förhandlar-labb inte själva inser vilken talang de egentligen har. Att då steg för steg få ta fram den, träna den, förstärka den och släppa lös den i vårt förhandlings-labb ger en helt obetalbar känsla. Det är därför jag älskar mitt jobb. Som att se och höra riktigt duktiga musiker göra sin grej.

“Hur går det här egentligen till?” frågade en förundrad chef jag träffade härom veckan som såg sina medarbetare komma ut från en 3-dagars intensivkurs i förhandlingsteknik med en helt ny, lite farlig, glimt i ögonen. Jag hade fått en mycket bra uppdragsbeskrivning och briefing om förhandlingssituationer och de svårigheter jag skulle träna dem att hantera innan jag träffade dem. Jag skrattade lite och sa att det känns nästan som att vi har delad vårdnad om dem – så jag ska berätta vad som egentligen har hänt under vårt ”Negotiation Bootcamp”.

“Vi startade lugnt och sansat med att bygga ett ramverk kring förhandling, sätta ord på hur en förhandling går till, vad som händer på ytan och hur olika förhandlingsformer skiljer sig åt. Förhandling är inte enbart en medfödd talang som en del tror utan det finns en klart urskiljbar processlogik. Har man väl fått veta hur ”formeln” ser ut försvinner rädslan och osäkerheten. Där börjar de flesta sänka garden och känna sig trygga.”

“Sen började det intressanta – vi närmade oss vad som händer under ytan, hur de outtalade spelreglerna ser ut och hur de omedvetna signalerna skickas mellan förhandlarna. Hur en förhandling som börjar lugnt kan övergå i maktförhandling på tre sekunder. Då börjar diskussionerna i rummet ta fart och vi kommer in på det som bränns. Och så kommer alla frågor, som gör att en kurs aldrig blir den andra lik. Det roligaste är när det kommer en helt oväntad fråga, som ofta kommer från någon som har en speciell bakgrund eller infallsvinkel.”

“Då startar det där erfarenhetsutbytet med tränaren och mellan de som är i rummet om affärsmodeller, förhandlingsupplevelser, olika kulturella skillnader, fallgropar och dyrköpta misstag. Varför hände det? Vad gjorde ni då? Hur slutade det? Hur hanterar man underminering? Hot? Här börjar det gå upp ett ljus; förhandling är inte en exakt vetenskap utan en förmåga, en ”skill”. Det finns verktyg och metoder, men de måste användas med fingertoppskänsla och smartness. Framför allt måste man hitta sin egen primära förhandlarstil, sin styrka. Excel-troll blir sällan skickliga förhandlare.”

“Då kommer vi till kärnan i allt: att börja lära känna sig själv som förhandlare. Då går vi in i förhandlings-case, verklighetsbaserade simuleringar där man ska förhandla fram ett avtal, en lösning eller hantera ett oväntat problem. Då ser man vad som ligger i ens natur, vilka metoder man använder för att ta kommandot, få kontroll och driva sin förhandling. Det är fantastiskt att se tillfredsställelsen hos dem man tränar när de använder metoder och teknik och ser att verktygen verkligen fungerar.”

“Därefter är det dags att varsamt leda ut våra kursdeltagare på tunn is och se hur de reagerar under press, när det dyker upp en fallgrop, en oväntad vändning eller ett hårdnackat motstånd. Nu ökar vi svårighetsgraden i förhandlings-simuleringarna, men det ska aldrig vara mer än man klarar av. Att få utforska sina starka och svaga sidor i en trygg miljö, gå utanför sin trygghets-zon och lära känna sig själv är värt hur mycket som helst. Och det fantastiska är att man lär sig lika mycket av sina misstag som av sina framgångar i våra case. Fast misstagen kostar inget i förhandlings-labbet.”

“Den feedback som sedan sker efter varje förhandling är det som gör att man förstår saker man aldrig kan läsa sig till. Då förstår man på riktigt vilka drag som är bra, vad man inte skulle ha gjort, förstår vad som får en att tappa fotfästet och vilken fas man är stark i. Man kan fråga helt öppet om allt det man aldrig kommer att få svar på i en verklig, skarp situation. Många vill veta vilket intryck man ger till motparten, hur man framstår som förhandlare.” 

“Det är helt enkelt begriplig teori i kombination med personlig upplevelse och feedback från en erfaren tränare som verkligen kan sitt ämne som gör att man färdas flera mil utanför sin trygghets-zon – och inser att vingarna bär. Man får en nytändning och inre styrka. Det roligaste är att få träffa kursdeltagare som häpet inser att de har lyckats uppnå en skicklighetsnivå de inte trodde var möjlig. Samtidigt som det är ren njutning att se proffs agera fullt ut, hålla huvudet kallt och exekvera sin plan.”

“Hm”, sa chefen. “Jag kanske skulle gå den där kursen själv också.” Då log jag lite och sa att jag bara måste förvarna om att i en välkonstruerad förhandlingssimulering märks det vad man har under motorhuven. Vilka starka sidor man har, ens dolda talanger och instinktiva sätt att hantera hinder och svårigheter. Det som också kommer fram är vilka olater och inre hinder man måste bli av med. Det går inte att gömma sig eller spela något man inte är. Man måste känna sig själv. Men som tur är har vi tystnadsplikt…

Det är vad de som har gått en intensivkurs hos oss har varit med om. Och om man ännu inte har fått uppleva det är det vad som väntar. Om man är nyfiken, öppen och modig nog att utforska sig själv och hitta sin sanna styrka.