Tips & Artiklar

Det finns en del människor som kliver fram när det bränner till, tar ansvar, ger sig tusan på att lösa problemet, få det att fungera. Som kan och vill hjälpa till, sträcker ut en hand, helt naturligt och självklart. Som älskar sitt jobb, tror på det de gör och tycker att det är viktigt. Det kan vara den där läraren som får sina elever att älska matte, den där chefen som tror på dig, den tekniska specialisten som inte ger sig förrän allting verkligen fungerar rätt, läkaren som gör det där extra testet, engagerar sig. Kollegan som backar upp.

Det kallas för bry-sig faktorn.

För det mesta har man hygglig koll på det mesta i tillvaron. Men så kommer de där situationerna där man inte har det. Och man behöver hjälp av någon. Det är då bry-sig faktorn blir helt avgörande. Att du träffar en person som kliver fram, förstår vad det handlar om, ser, tar ansvar och gör sitt allra bästa för att hjälpa dig och lösa problemet. Det är någonting man inte riktigt kan ta på. Men det märks och känns om det finns.

Som när min trygga, glada, labrador Leo blev sjuk och jag behövde gå till en veterinär.

Jag får erkänna att jag hade tagit för givet att om man blir veterinär så gillar man djur och är bra på att hantera dem. Men så stötte jag på en veterinär som uppenbarligen var rädd för hundar. Han tittade knappt på Leo som glatt gick fram, viftade på svansen och ville hälsa. ”Håll i hunden!” sa veterinären skarpt och tog fram en spruta. Sen tog han ett hårt tag i Leos nackskinn, körde in en spruta – och det gick fel. Leo gav upp ett tjut och vred sig loss. Veterinären försökte en gång till, stressad och sammanbiten. Nu hade Leo blivit rädd och vägrade att gå i närheten av veterinären. Veterinären höjde rösten: ”Ta tag i din hund! Håll fast den!” Leo var nu stressad och i flyktläge.

Då sätter jag ner foten och säger till veterinären: ”Vi går. Du kommer inte i närheten av min hund.” Och insåg att nu var goda råd dyra. Jag behövde ju en veterinär.  Så jag kontaktade en granne, berättade vad som hade hänt och frågade vilken veterinär de gick till. Grannen bedyrade att deras isländska veterinär var alldeles speciell. ”Jag fattar inte hur han bär sig åt, men han kan ta djur!” sa grannen. Så jag ringde islänningen och berättade hela historien igen. Han hummade lite och sa åt mig att komma över till hans mottagning på en gång.

När jag kommer fram till mottagningen sitter han på trappan och läser tidningen i solskenet. Jag parkerar bilen och släpper ut Leo som vid det här laget är klart misstänksam. Han får syn på mannen med en vit rock och börjar darra i hela kroppen. Veterinären ignorerar honom och läser tidningen. Sen sticker han ner handen i fickan och kastar ut några bitar hundgodis, fortfarande utan att lyfta blicken från tidningen. Mig bryr han sig inte alls om.

Leo tvekar. Men så bestämmer han sig för att smyga fram till godiset, nappar det åt sig och retirerar sen snabbt. Veterinären kastar ut några bitar till. Och så fortsätter det, tills Leo har kommit så nära veterinären att han till slut håller fram handen med godis i – och Leo kommer ända fram och tar det. Då tittar veterinären upp på honom, ler och klappar honom försiktigt. Leo står kvar, slappnar av och lägger sig till slut vid hans fötter. Veterinären lägger då undan tidningen, fortsätter att klappa honom försiktigt och prata isländska. Så stoppar han ner handen i andra fickan, tar upp en spruta och sticker in den. Leo märker inte ett dugg.

Till slut tittar veterinären upp på mig och säger: ”Fint, nu kan vi gå in till mig så ska jag ta hand om din hund. Jag vill att du är med, och jag vill att vi båda sitter på golvet.

När jag lämnar veterinären en timme senare är jag lättad, omtumlad, full i skratt – och så förundrad över grannens isländska veterinär. Och jag vet precis vad det hade handlat om. Han hade bry-sig-faktorn.

I mitt jobb som föreläsare och kursledare träffar jag många olika människor; förhandlare, chefer, kundansvariga, säljare, projektledare, inköpare, specialister. Och det som är märkligt är de allra flesta jag jobbar med verkar ha just ”bry-sig faktorn”. När jag ser den, vet jag att det kommer att gå bra för dem. Och det är det som får mig att älska mitt jobb.

//Anne Neppare, Cognosis

Nu har den första månaden på det stora Återhämtningsåret snart gått. Jobbet har börjat igen och man har läst e-mail och tagit tag i det som behöver lösas omedelbart. Och nu är det dags att höja blicken och tänka framåt.

Du behöver en plan.

Det här året har vi ett annat läge än andra år. Så du behöver ett specialupplägg när du tar fram din plan. Ett upplägg där den psykologiska, känslomässiga delen måste ta lika stor plats – om inte större – än den logiska. Gör så här om du jobbar med ett team (annars får du ta en kopp kaffe och sätta dig i en miljö där du kan vara ifred och tänka i lugn och ro).

1. Boka ett brainstorming-möte med ditt team. I inbjudan skriver du ungefär såhär:

Mål med dagen: få energi och styrfart!

• Sätta mål för 2025
• Ha en plan
• Fokusera på rätt saker: prioritera vad som är viktigast
• Använda varje vecka, varje dag, rätt!

2. Ta fram en agenda. 

• Vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
• Vad fungerar bra?
• Möjligheter: vad vi ska sikta på 2025
• Mål: omsättning eller annat mål – jämfört med ett vanligt år
  – Om vi är optimister
  – Om vi är realister
  – Om vi är pessimister
• Strategisk plan: vilka kritiska framgångsfaktorer kan vi se?
• Tidplan
• Vem gör vad?
• Till sist: praktiska saker som vi behöver ta tag i.

3. Led mötet. Använd Metaplan-metoden.

• Be alla ta fram Post-It lappar och penna inför mötet.
• Inled med en positiv, personlig egen bild av tillvaron.
• Ta sen en fråga i taget.
  Börja med vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
• Be alla att skriva ner sina svar – en sak/Post-It lapp.
  – När alla är klara, be alla klistra upp sina lappar på väggen/ett blädderblock
  (Om ni kör digitalt möte får alla klistra upp sina lappar där de sitter och läsa
  upp sina lappar. Du skriver ner.)
  – Ordna lapparna i ämnesområden.
  – Skriv en rubrik på varje område.

4. Dokumentera. Skriv ner vad ni har sagt.

• Skriv allt som kom upp som en lista.
• Du har nu en lång lista med positiva saker allra först. Sätt upp den där alla kan se. Be att alla sätter upp den hemma. På jobbet. Den listan kommer att få er att le och känna tillförsikt.
• Du har indikationer på en målbild. Med best case, sannolikt och worst case.
• Du har inspel på kritiska framgångsfaktorer. Välj de 5 ni tror mest på.
• Skriv sen ner de andra punkterna en i taget. Lägg till siffror, deadlines och komplettera med det du behöver, som är relevant för er.

5. Du har nu tagit fram en plan för 2025.

• Skicka ut den till alla. Be om feedback.

6. Sätt din plan i verket.

• Led dig själv och ditt team.
• Jobba vecka för vecka. Små steg blir till slut en tusenmila-vandring.
• Ha avstämning/avrapportering varje fredag.
• Fira segrar. Ös beröm och uppmuntran över er alla.
• Justera planen så ofta det behövs.

7. För att kunna leda dig själv och ditt team behöver du styrka och styrfart.

• Skaffa dig ett eget support-team. En coach, en mentor.
• Rör dig. Ta hand om din kropp, var fysiskt aktiv. Ute-gym, långpromenader.
• Ät vettigt. Ge din kropp bra bränsle.
• Fyll på mental energi. Utbildning, kurser. Böcker. Musik.
• Låt inte negativa kommentarer stå oemotsagda.

”Men för tusan, det går inte att planera det här året, ingenting är normalt eller som vanligt!” kanske någon säger till dig. ”Hur ska vi kunna planera när vi inte vet hur det går, det är lågkonjunktur och allting är upp och ner!” fortsätter de.

”Jo, jag vet”, får du säga då, med stor medkänsla. ”Men att sitta och stirra in i väggen är inte ett alternativ. Det är nu det är upp till oss, var och en, att ta tag i situationen och göra det vi kan. Fokusera på det vi kan påverka och rår över. Privat och på jobbet.”

Och psykologin handlar om någonting oerhört enkelt – att höra sina egna tankar. Alla har en inre röst, som lever sitt eget liv. Om du inte tar kommandot över den. Om din inre röst maler på om worst case scenarios, katastrofer och problem så behöver du stoppa den. Det gör du genom att säga till dig själv att det kommer att gå bra. Styra dina tankar mot det som fungerar. Som ni skrev upp. Och ha en positiv person som backar upp dig.

Just do it. I´ve got your back. 

//Anne Neppare, Cognosis, januari 2025

När jag var sådär 20 år och läste på universitetet fick jag en present, en tunn, alldeles speciell bok som hette ”Alkemisten” av Paulo Cuelho. I samma veva började märkliga saker att hända. En dag satt jag på studentfiket och läste min bok, då en person stannar till vid mitt bord och håller upp ett eget ex av samma bok. ”Hej, vi läser samma bok ser jag”, sa hon och log. ”Får man slå sig ner? Har man läst Alkemisten fattar man ju att det inte är en slump att du sitter här och läser samma bok som jag har i handen – men innan jag hade läst Alkemisten skulle jag inte ha sett sammanträffandet och inte vågat fråga om jag fick sätta mig hos dig…” Det blev början på en lång vänskap. Och en livsfilosofi.

Det var då, på det där fiket, som jag hörde talas om El Camino de Santiago de Compostela första gången, den tusenåriga pilgrimsleden i norra Spanien. Jag tänkte att det lät helt magiskt att göra den vandringen. Och helt ouppnåeligt. Som att åka till månen.

Men så dök den där tanken upp igen många år senare, under en skogspromenad på julledigheten. Och jag kände att nu var det dags. Så jag bestämde mig. Och i somras vandrade jag längs el Camino – och var med om möten och händelser jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Starka, minnesvärda, oväntade. Livsomvälvande.

En dag kom en kvinna ikapp mig på stigen, tittade mig intensivt i ögonen och sa: ”Hello, can I walk with you?” Jag mötte hennes blick, log tillbaka och sa javisst, mycket gärna. Och sen hände något märkligt. Vi stannade båda upp och fortsatte att titta varandra i ögonen utan att säga något. Plötsligt ändrades uttrycket i hennes ansikte, och tårarna började tyst att rinna. Jag stod kvar, och utan att kunna hjälpa det hände samma sak med mig. När vi hade hämtat oss lite berättade jag att jag precis hade fått veta att min goda vän och mentor hade gått bort, och hur ledsen jag var. Gina berättade i sin tur att hon sörjde sin far som hade gått bort. Sedan räckte hon ut handen och la den på min arm och sa att vi nog hade träffats av en anledning. Vi skrattade till lite, och började gå tillsammans och prata. Det blev ett mycket speciellt samtal, om allt mellan himmel och jord. Kärleken till familjen och barnen, vandringen. Gina undervisade på ett universitet i USA, visade det sig.

Så stannade hon upp och tittade intensivt på mig. ”Om du hade fått veta att du hade ett år kvar av livet på den här jorden, vad skulle du göra? Vilka människor skulle du tillbringa den tiden med? Vad skulle du vilja ha gjort? Vad skulle du vilja lämna efter dig?” Tonen blev allvarlig. Naken. Det blev plötsligt ett samtal utan censur. Totalt ärligt.

Så jag började långsamt sätta ord på vad jag ville använda mina 365 dagar till, vad jag innerst inne drömde om att få uppleva, vad som gav mig glädje och livsenergi, vilka människor jag ville tillbringa de dagarna med. Det var så uppenbart, där på vandringen med Gina. Och lika uppenbart var det vad jag inte ville ha i mitt liv, vad som var utfyllnad, onödiga plikter, vad som orsakade mig smärta och vad som hindrade mig att rensa bort det. Det var som att få en inre infraröd karta. Gina lyssnade, ställde försiktiga frågor och delade sina egna tankar.

El Camino fick mig att förstå – ända in i ryggmärgen – hur värdefulla mina 365 dagar är. Eller 1000 dagar, eller 2 dagar. Ingen av oss vet. Men det jag vet är att jag inte tänker slösa bort mina värdefulla dagar på fel saker. Jag tänker inte leva någon annans liv, vara bunden av innehållslös konvenans eller ”plikter”. När jag kom hem efter caminon tog jag några livsavgörande beslut. Det var dags för kursändring.

Nu i efterhand tänker jag på vilken hisnande känsla det var att förverkliga den där drömmen som Alkemisten hade gett upphov till för så länge sen. Och på alla märkliga sammanträffanden som finns, på allt som kan hända om man har modet att utforska dem. ”Det är inte är en slump att du sitter här och läser samma bok som jag har i handen – men innan jag hade läst Alkemisten skulle jag inte ha sett sammanträffandet och vågat fråga om jag fick sätta mig hos dig.” Det finns ingen slump, allting har en mening.

The Camino calls you when you are ready”, sa Gina.

Vad skulle du göra om du visste att du hade 365 dagar kvar? En av dem är idag…

//Anne Neppare

Det är bara att erkänna – jag kan ha fel. Och jag kan ha förutfattade meningar, fast de blir färre och färre med åren, tack vare alla fantastiska människor jag har haft förmånen att få jobba med och lära känna.

Det är lite pinsamt det här, men en av mina mest inbitna fördomar handlar om golf. Jag är seglare, har tillbringat mina somrar i skärgården hela livet – så att se folk som frivilligt går omkring på en stor torr gräsmatta, slår på en liten boll, och har en kärra, nån sorts ”dramaten”, full med konstiga klubbor, verkar ju helt vansinnigt. Och dessutom verkar de bli skitsura om bollen råkar landa någon meter fel. När man kan vara ute på havet, eller göra nåt annat roligt.

Så en dag kom en god vän med det märkliga förslaget att vi skulle börja spela golf. Jag häpnade, men hon hade preparerat sin övertalningskampanj väl (”framing” kallas det för inom förhandlingsteknik). Hon började prata om golfresor, naturupplevelser, trevliga ställen att äta lunch och fika på – och all träning och frisk luft och nya trevliga bekantskaper man fick. Det där med bollen var det inte så noga med. Så jag föll till föga. Det var fikat som avgjorde saken. ”Den där lilla löjliga bollen ligger ju stilla. Hur svårt kan det vara?” tänkte jag.

Så vi tog grönt kort och begav oss ut på banan. Och då insåg jag hur svårt det kunde vara. Och blev alldeles euforisk när jag fick in en riktig fullträff första gången. Sen var jag fast. Så vi började spela tillsammans, åkte på golfresor tillsammans och peppade varandra. Mitt spel blev bättre och bättre.

Men så hände något märkligt i somras. Jag tappade mitt flyt. Det gick sämre och sämre. Jag tog i hårdare, bet ihop, koncentrerade mig. Mina kompisar kom med goda råd – men jag kom ändå ohjälpligt efter. Det som hade gått så lätt förut gick nu käpprätt åt skogen bokstavligt talat. Till slut tänkte jag att jag måste få hjälp. Jag fixar inte det här själv. Jag tappade självförtroendet mer och mer, tappade lusten att spela – och mitt handikapp gick åt fel håll. Det gick helt enkelt riktigt dåligt för mig.

Så till slut tog jag och bokade en lektion med Micke, som är tränare/pro på min golfklubb. Micke hade varit min lärare när jag började spela för några år sen. Jag får erkänna att jag tyckte det var lite jobbigt att gå på den där lektionen, för han skulle ju omgående se vilken dålig golfspelare jag var. Men jag hade en golfresa framför mig, och jag ville verkligen kunna spela bra.

”Micke, jag behöver hjälp, jag kan inte sikta rakt längre, slår löjligt korta slag och kan inte ens träffa bollen i värsta fall!” sa jag uppgivet. ”Vad ska jag göra?!”

Han skrattade lite och sa: ”Det går upp och ner för alla, det här ska vi nog få ordning på! Ta och slå några slag så jag får se vad du gör.”

Så jag slappnade av och började slå. Micke iakttar mig. Så säger han: ”Du ställer upp helt rätt, din boll går rakt och greppet ser fint ut. Nu är det tre saker vi ska finslipa bara.”

Så börjar han berätta, visa och coacha – och jag testar, slår och gör som han visar mig. Det märkliga är att det han säger får mig att ändra beteende i precis det ögonblick det verkligen gäller. Och mina bollar går plötsligt hur långt som helst. Jag blir så lycklig att jag gör en high-five med Micke, och han ler brett. ”De där slagen du nu gör är riktigt snygga. Fortsätt så!” säger han.

Innan vi skiljs åt säger han: ”Det är en ganska vanlig grej att man tar grönt kort och tar några lektioner, och sen tänker att man är fullärd och kan allting. Men om man inte övar, är på banan 2-3 gånger i veckan minst, och upprepar nya tekniker man har lärt sig, faller man tillbaka i gamla vanor. Det tar tid att nöta in nya grepp, slag och beteenden, men man måste ta den tiden om man vill bli bra. Det är övningen, repetitionen, som gör att det sitter i muskelminnet, ryggraden, går på automatik. Det är en bra idé att ta en lektion med jämna mellanrum så att du fräschar upp och underhåller din teknik. Det kommer att märkas på ditt spel.”

En vecka senare åkte jag på en golfresa med mina goda vänner. Och jag spelade som en gud. Mina slag var spikraka, bollen flög hur långt som helst. Jag har aldrig gjort så bra rundor tidigare. Mina kompisar var slagna med häpnad.

Väl hemma igen, när jag stod och genomförde veckans kurs i Förhandlingsteknik, tänkte jag att det är ju precis samma som med golfen.

Det handlar om att ha en plan, veta vad man siktar på. Och sen ha förmågan att få bollen att landa där man vill. Säga rätt saker vid rätt tillfälle, ge rätt bud, läsa motparten och situationen. Ha självförtroende, kunna situationsanpassa, hantera motgångar och komma förbi hinder.

Att ha en tränare/lärare som kan rigga en situation där man går in och förhandlar, observerar vad man gör och snabbt kan se vad man är bra på, vad man har för förutsättningar och primär förhandlarstil och ger en precis de tips man behöver för att bli riktigt vass, det är helt avgörande. Det finns mycket facklitteratur som man kan läsa, men det enda som gör att man blir bättre på att förhandla är att ha en riktigt bra tränare som får en att förbättra sin teknik. Och att man fortsätter att ta uppfräschningslektioner med jämna mellanrum. Så enkelt är det.

Så vill man bli bättre – gå till en tränare som inspirerar dig, älskar det de gör, verkligen vet vad det handlar om och får dig att tro på dig själv.

Själv ska jag nog ge Micke en flaska gott bubbel.

//Anne Neppare, Cognosis