Tips & Artiklar

eller det bästa jag sagt till mina barn

När jag fyllde år en gång höll en god vän ett tal som jag fortfarande tänker på då och då. Det finns olika versioner av historien, du kanske har hört den. Det här är min väns version:

”Studenten frågade sin professor hur man ska göra för att leva ett bra liv. Professorn tänkte några minuter, och så sa han så här: Tänk dig att du har en stor glascylinder, 1 meter hög, 50 cm i diameter. Det är den tid du har. Ditt liv.

Låt oss säga att man kan fylla cylindern med sten av olika slag.

Du kan låta slumpen avgöra vilka stenar som fyller din cylinder. Låta allt möjligt hamna in i den.

Du kan låta andra lägga ner stenar i din cylinder. Det som de tycker borde finnas där. De säger åt dig vad som är rätt och vad du borde göra.

Eller så kan du välja att fylla din glascylinder med det som du vill ha där. Och då ska du tänka såhär:

Först tar du de stora stenarna. Det som verkligen är viktigt för dig att ha med.

Sen tar du de mindre stenarna. Sånt som du tycker är viktigt, men på andra plats.

Och sist häller du i sand som fyller ut mellanrummet mellan stenarna.

Sen är cylindern full.”

Men hur ska man veta vilka stenar som är rätt för en själv måste ju den där studenten ha undrat, tänkte jag när jag hörde historien första gången.

Själv är jag idag övertygad om att vi alla har en inre kompass, som ger utslag när vi kommer i närheten av rätt saker – rätt människor, rätt miljö, rätt roll, rätt jobb, rätt musik, rätt intresse. Något som gör en nyfiken, fascinerad, lycklig, begeistrad, berörd, lätt om hjärtat, stolt, engagerad. En uppgift, något som gör att man glömmer bort tiden, något man kan hålla på med det hur länge som helst utan att tröttna. Flow. Man känner sig nöjd. Tillfreds. Man är där man vill vara. Det är roligt, spännande och lätt, man kommer i kontakt med vägvisare som delar med sig och visar en hur det fungerar.

Jag har förmånen att vara förälder till två fantastiska grabbar som idag står på egna ben. Nu är kunskapsutbytet verkligen dubbelriktat – jag lär mig hela tiden något nytt av dem. Allt ifrån elektroteknik till fraktaler, emergens, gaming och musik. Hur kul som helst. Nya begrepp dyker upp som jag inte visste fanns. Härom kvällen satt vi vid köksbordet och ena grabben berättade om AI-robotar. Och plötslig dök ett minne upp från när han gick i nionde klass. Han skulle ha prov i spanska, och vid middagen den gången utbrast han desperat:

”Är det så här det är att jobba? Sen när man har gått ut skolan? Att man är tvingad att hålla på med trista saker hela tiden?! Inte kan göra vad man vill och ha kul?”

Först höll jag på att börja skratta och skämta bort det, men sen såg jag uppgivenheten och oron i hans ögon och ändrade mig snabbt.

”Nej för tusan, det är precis tvärtom, sa jag. När du blir stor och börjar jobba kommer du att kunna hålla på med det du tycker är roligt och spännande. Det är som att bara ha dina favoritämnen, hela tiden. Det som du är bäst på och har lätt för. Det kommer att vara tufft ibland och du kommer att få slita, men du kommer ha andra som hjälper dig och backar upp dig. Att vara stor är att kunna välja själv! Jag har världens roligaste jobb – och det kommer du också att få!”

Så kom jag med ett ryck tillbaka till nutiden och AI-robotarna. Och jag tänkte för mig själv att om det bara är en grej jag har sagt som har gått in, så verkar det vara den kommentaren. Och då har jag gjort det viktigaste som förälder. Allt annat är sand.

//Anne Neppare

Jag gillar film. Och tröttnar aldrig på den där klassiska scenen när hjälten måste öppna en låst dörr för att hitta vägen till räddningen, lösningen, skatten. Det hela hänger på att det är en sinnrik mekanism som är i ett visst läge, och hjälten vet att han/hon måste trycka på rätt punkter för att få låset att gå upp. Det är helt livsavgörande, och det är bråttom. Alternativet – att dörren inte går upp – är katastrof. Man går under. Det som händer nu är att hjälten lyckas fokusera på en enda sak, använda all sin förmåga och skjuta alla störningsmoment och tvivel åt sidan. För att lyckas krävs det att han/hon uppbådar all sin instinktiva problemlösningsförmåga och ger sig tus-n på att fixa det.

Jag älskar det där momentet. Och framför allt känslan när det gått bra. Fransk film med olyckligt slut, där alla ger upp och allting går åt skogen är inget jag gillar. Faktum är att det är det värsta jag vet.

Jag var med om en sån upplevelse härom veckan, IRL. Att låset gick upp alltså. Så här var det: Jag gick en riktigt bra kurs, ”Seven Habits”. Det började med att vår kursledare stegar fram och ställer sig på en fläck i ena hörnet av rummet.
”Här är du nu,” säger han med eftertryck på tydlig göteborgska och spänner blicken i oss.
”Hur gammal tänker du bli?” frågar han sen retoriskt. ”Ta en siffra! Skriv ner den!”
Och så stegar han bestämt tre meter åt andra hållet.
”Här är du då.” Han verkligen markerar fläcken han står på, med gester och minspel.
Sen vänder han sig om och tittar bakåt, därifrån han kom.
”När du står här, och ser tillbaka, vad vill du ha gjort för att kunna säga: Jag är nöjd med mitt liv. Vad vill du ha ägnat dina dagar åt, vad vill du ha gjort – och vad vill du inte ha sysslat med?” Och så spänner han blicken i oss igen. ”Skriv ner det!”

Precis då klack det till. Jag riktigt kände hur kugghjulen rasslade. Det märkliga är att det egentligen inte är någon ny fråga – det var bara det att jag var redo och var vid en punkt där jag bara behövde få knuffen att tänka till.

Så jag började skriva så tangenterna smattrade. Och plötslig blev livet väldigt tydligt. Vad som är viktigt. Vad som gör att jag är tillfreds med det jag gör och är den person jag vill vara. Och vad jag inte tänker lägga tid på.

Här är de ingångar som fick allting att falla på plats.
• När är du som allra bäst?
• Vad ger dig energi?
• Vilka olika roller har du i livet?
• Vilka är de viktiga människorna i ditt liv?
• När du står vid den andra punkten, den där siffran du skrev, och vänder dig och ser tillbaka på vägen du gick:
• Vad vill du ha åstadkommit i dina olika roller?
• Vad vill du de människorna ska säga om dig?
• Vad vill du ha ägnat dig åt?

Vad skulle du svara? Lek med tanken: Om du skulle sätta dig ner och skriva ner dina svar, vad skulle det ge för effekt för dig?

Livet är verkligen inte enkelt och glasklart. Det dyker upp många låsta dörrar på vägen. Men det är min fasta tro att vi alla har fått egna nycklar med oss. Det gäller bara att använda dem. Bestämma sig för vart man vill gå, rita en karta och hitta bra vägvisare, rätt människor att omge sig med.

Mina vägvisare har gett mig några värdefulla tips, som jag lever efter.
• Life long learning. Lär dig något nytt varje år.
• Men om det gick, hur skulle man då göra?
• Lägg din energi på det du kan påverka. Inte på det du inte kan göra något åt.
• Om du är den smartaste människan i rummet så är du på fel ställe.
• Säg inte ”jag måste göra…”. Säg ”jag väljer att göra…”.
För det är vad det handlar om.
Det viktiga är bestämma sig för vart man vill vara på väg. Att behålla sin tro och sin kompasskurs. Även när man är vilse och det är dimma. Det kommer att gå bra till slut. Wir schaffen das.

Och du – hör av dig om du behöver lite hjälp på vägen!

//Cognosis, Anne Neppare

Det är få saker som berör och skrämmer oss så djupt som att hålla en presentation. Att ställa sig upp inför en stor grupp och presentera sig själv, resultat eller fakta. Det spelar ingen roll hur gammal man är eller vilket jobb man har. Man kan vara vd, superspecialist eller erfaren säljare, alla kan få den där obehagliga känslan och bli alldeles torr i munnen. Man blir totalt tom i huvudet, det som man har total koll på i vanliga fall blir en gröt, man tappar orden och får inte fram det man vill – och då infinner sig den där skräcken att göra bort sig. Till och med Cognosis erfarna internationella föreläsare kan få en hel armé med fjärilar i magen inför en stor föreläsning. Vi har alla varit med om det.

För min del hände det för ca 15 år sen, men jag kommer ihåg det som om det var igår. Så här var det: Vi hade ett stort uppdrag för ett internationellt företag, där vi genomförde ett internt utbildningsprogram i Förhandlingsteknik och Kundkommunikation på engelska för affärsförhandlare i 12 länder, både säljare, inköpare och chefer. Jag var övergripande ansvarig för programmet; designa upplägg och kursinnehåll, utveckla förhandlings-case och sätta ihop vårt mest erfarna kursledar-team. Projektet skulle pågå i två års tid, vi startade med en pilot som gick lysande, sedan rullade vi ut programmet och allt gick bra. Tills jag fick ett samtal veckan innan en speciellt svår kurs, från Frank som skulle hålla kursen – min mentor, goda vän och mest erfarna kollega. Jag befann mig på en stor konferensanläggning i Berlin och stod mitt i ett folkhav.

”Hello Anne, this is me. I´m afraid I have bad news.”

Det visade sig att han hade fått en akut öroninflammation och hade fått order av sin läkare att inte flyga. Det var försent att skjuta fram kursen. Och alla andra kursledare i projektteamet var inbokade på andra kurser, ingen kunde kliva in. Utom jag. När det gick upp för mig att det innebar att jag skulle bli tvungen att kliva in och genomföra den där kursen istället för Frank kände jag hur jag blev alldeles vit i ansiktet och började må lite lätt illa. Alla ljuden omkring mig försvann. På just den kursen skulle företagets erfarna landschefer – och vd:n – delta. Och ämnet var internationell förhandlingsteknik. Det blev alldeles tyst i luren.

”Hello Anne, are you there?”

“Jovisst”, muttrade jag. ”Frank, du kan inte göra så här mot mig – ta en båt, hyr en bil, gör nåt! Det finns andra sätt att lämna den där ön du bor på! Det finns inte en chans att jag kommer levande ut ur en kurs i förhandlingsteknik med den där vargflocken!” utbrast jag desperat.

Och då sa han precis det jag behövde höra just då.

”You can do this. You are an amazing trainer, you have designed the programme and the case studies. You have studied negotiations at Harvard Business School. I must confess that I haven´t wanted to tell you this before, but I can see that by now I have taught you everything I know. You have developed into one of the best trainers I have ever worked with. I admire you and I am so proud of you. I will back you up and run you through the programme again.”

Då blev jag tyst i luren igen. Men nu av en helt annan anledning. Jag kunde inte låta bli att bli översköljd av en veritabel tsunami av ren och skär glädje. Så jag stod där i folkhavet alldeles tyst med ett stort leende i ansiktet. Och sen kom nästa känsla: Ja för tusan, I can do this!”

Det tog all min förmåga och allt mitt mod att kliva in i kurslokalen den morgon då kursen startade, ställa mig i brännpunkten och ta ordet. Jag visste att första 5 minuterna av en kurs är helt avgörande. Jag var helt enkelt tvungen att använda och förlita mig på min presentationsteknik, starta med hög energi och lita på att det upplägg vi hade förberett skulle hålla. Jag har nog aldrig varit så tacksam för all den träning och utbildning i presentationsteknik jag har i ryggraden som då.

Kursen gick utmärkt. Tricket var att få deltagarna att tävla mot varandra, utmana varandra, coacha varandra och ge feedback. Varenda miss någon gjorde i förhandlings-casen som var linjen genom hela kursen utlöste gapskratt hos kollegerna, revanschlusta och gjorde att de blev ännu vassare. De kunde inte ha fått en tuffare träning i att förhandla. Det var där jag träffade Heinz, en dödsföraktande tysk förhandlare som jag brukar berätta om på våra kurser. Men det är en annan historia. I slutet av kursen hade vi förvandlat deras instinkt och magkänsla till en medveten förhandlingstaktik, förankrad hos dem, testad, godkänd och felsäkrad. Det var en av de roligaste kurserna jag någonsin hållit. Och jag växte flera meter av den erfarenheten.

Efteråt var jag helt utmattad – och euforisk.

Så när vi håller våra intensivutbildningar i Presentationsteknik vet jag precis hur det känns – och vet exakt hur jag ska få någon att känna sig trygg och hemtam i situationen. Det går att vända skräck till något du bemästrar och ser fram emot. Och mitt mål är att varenda person jag möter ska gå från min kurs och känna som Frank fick mig att känna. ”I can do this.”

Jag har världens roligaste jobb.

//Anne Neppare, Cognosis

I mitt jobb har jag turen att få träffa många kreativa, smarta människor med hög livsenergi, som brinner för det de gör. De är nyfikna och öppna för nya intryck, har glimten i ögat och självkänsla. Fattar fort. Det finns inget som slår att få genomföra ett seminarium med folk av den kalibern och se hur polletterna ramlar ner. Det allra mest spännande är när vi går från att tänka och förstå till att testa teorin i en konkret problemlösning, eller en förhandling eller att hålla en viktig presentation. När logiken måste kombineras med det där sjätte sinnet, känslan, som gör att man når fram, läser av andra, får en koppling till någon. Det är då kursen verkligen lyfter. Det fascinerande är att man aldrig vet i förväg när det kommer att hända – men så fort någon kopplar på den där känslan vet man att den finns där. Som med Richard. Han skulle hålla en presentation för ledningen, som han visste skulle få både medhåll och mothugg.

Richard var en skicklig teknisk projektledare på ett stort företag. Han hade jobbat några år, och hade precis blivit ansvarig för ett onboarding-projekt, dvs att ta in och lära upp nyanställda. Företaget han jobbade på hade en mycket speciell nisch, så det var inte helt enkelt att hitta rätt folk. Företaget gick därför ut och sökte människor med rätt grundutbildning, som sedan skulle få en företagsintern utbildning på ett år, både teknisk och affärsmässig, för att få rätt kompetens. Man investerade mycket resurser och tid på de personer man rekryterade. Det sista man ville var att de skulle sluta eller byta jobb när de väl var flygfärdiga.

Problemet var att 20% inte var kvar efter ett år.
Först förklarades det med att det hade varit felrekryteringar. Att de som slutade inte hade intelligensen, talangen, ambitionen eller viljan det krävdes för att jobba på företaget. Tills Richard kom in bilden och började ta ett personligt möte med alla som slutade och frågade vad det berodde på att de inte ville vara kvar. Och det som slog honom var att han inte fick intrycket att de han träffade skulle sakna personligt engagemang, drivkraft, fattningsförmåga eller öppenhet. Tvärtom faktiskt.

Men efter ett tag kom han på vad som på något sätt liksom fattades: självkänsla och självförtroende.
Richard funderade en hel på det där. Några av dem han intervjuade hade han träffat när de var nyanställda på företaget, och då hade han inte uppfattat någon brist på självkänsla och säkerhet, tvärtom. Så någonting måste ha inträffat på vägen som fick dem att tappa sitt självförtroende, resonerade han. Vad tusan hade hänt?

Han trodde inte att det var fel på rekryteringarna. Han var helt övertygad om att det hade med förändringen i självkänsla att göra. Och att den förändringen hade att göra med hur de hade bemötts när de började på företaget. Han hade identifierat tre helt avgörande faktorer som antingen kunde lyfta – eller sänka – en riktigt fin rekrytering. Han skulle nu presentera det för ledningen. Han var inte helt säker på hur det skulle tas emot. Men han visste att han måste berätta vad han insett, både för företagets skull och av rent moraliska skäl. Han mådde nästan illa när han tänkte på en speciell person han hade intervjuat, som var behärskad och artig, men avvaktande och sluten. Skillnaden mellan den frimodiga, positiva och nyfikna person han hade mött som nyanställd ett år tidigare var slående.
Han ville få ledningen att på allvar inse att det som gör att människor lyfter, trivs och gör ett fantastiskt jobb, är ”mjuka” faktorer. Det här är vad Richards presentation handlade om.

Han inledde sin presentation med att visa en kort filmsnutt av sin hund, en lycklig, småbusig Yorkshireterrier som jagade en boll, som fick alla att le. Sen visade han en annan filmsnutt av samma hund som nu hade blivit magsjuk, och apatiskt satt i ett hörn och såg olycklig ut. Han sa:
”Det syns lång väg om en hund mår bra eller inte. Det märks på deras energinivå.” Publiken log och nickade. ”Det syns på människor också om de mår bra eller inte. Fast de är bättre på att hålla masken. Det som får dem att må som min magsjuka hund inuti är om deras självkänsla eller självförtroende blir skadat.”

”Vi är i akut behov av att rekrytera rätt kompetens. Idag förlorar vi 20% av våra nyrekryterade. Vi måste förstå varför. Efter att ha intervjuat de som slutar är min uppfattning att det inte beror på fel i rekryteringsprocessen. Det handlar om vad vi gör med deras självkänsla när de börjar hos oss. Om vi vill att våra nyrekryterade medarbetare ska stanna hos oss, utvecklas och bidra till företagets framgång är den enskilt viktigaste faktorn hur de blir bemötta på företaget. Det handlar om:
• Chefen. Att man har en chef som tror på en, vill att man ska utvecklas, är engagerad och tillgänglig. Att man känner att man duger, får göra fel och ställa frågor. Att man känner sig trygg, helt enkelt. Fel chef är klart skadligt, och en stor kostnad för företaget.
• Inskolning. Alla som får ett nytt jobb vill göra sitt bästa, komma in i jobbet och känna sig kompetent, proffsig och säker. Man vill vara behövd, få intressanta arbetsuppgifter, utvecklas och växa. Rätt utbildning, av rätt lärare, kopplat till en bra mentor är helt avgörande för att det ska ske. Det handlar om människosyn och pedagogik.
• Kollegerna. Att ha kolleger som tar hand om en, släpper in, hjälper till, svarar på frågor, delar med sig, stöttar och backar upp. Revirtänkade, informationstorka och osynliga kolleger är direkt skadligt.

Han sammanfattade sin presentation med att säga: ”Det handlar om tre saker. Inget mer, inget mindre.” Så tittade han oss alla i ögonen någon sekund och det blev knäpptyst i rummet.

”Det är om våra chefer och kollegerna får nyanställda att känna sig välkomna, trygga och dugliga. Det handlar om människosyn. Det handlar om samarbete. Det handlar om inkludering. De chefer som förstår det får alla att lyfta. De chefer som inte förstår det är direkt skadliga både för företaget och för de människor som jobbar under dem. Effekten av chefens beteende syns långt innan vi ser det i resultaträkningen – men det är där det kommer att synas, förr eller senare.”

”Så min uppmaning är att börja satsa på de chefer, mentorer och lärare som får människor att tro på sig själva – och placera om de chefer som får dem att tappa sin självkänsla. Det är inte svårt att se bara man vet vad man ska titta efter. Där har vi den kritiska faktorn.”
Jag var alldeles tagen av den där presentationen. Och jag såg att alla i rummet kände samma sak. Det var alldeles tyst någon sekund, och sen ställde sig en person upp och började applådera, och en efter en följde efter, med busvisslingar och bra-rop. Det var första gången jag sett folk stå upp och applådera på en kurs. Och jag glömmer det aldrig.

//Anne Neppare, Cognosis