Tips & Artiklar

Vad skulle det betyda för dig att vända din rädsla till säkerhet?

Rädsla gör märkliga saker med oss. Det spelar ingen roll hur gammal man är, vilken utbildning, jobb eller titel man har – inför en rädsla är man hjälplös, det drabbar en utan att man kan värja sig. Att bli rädd är fysiskt. Det är obehagligt. Det kan styra ens liv.

Det som händer med en när man hamnar i en situation där man blir rädd eller känner starkt obehag är att hela ens system, både mentalt, fysiskt och psykiskt, blir stressat. Man blir osäker, tvivlar på sig själv, känner sig hjälplös eller värdelös. Man mår lätt illa, skakar i händerna, svettas, ser inte vad det står, läser fel, räknar fel, blir fumlig. Man blir nervös, glömmer bort vad man ska säga, får inte mål i mun eller börjar svamla, hör inte vad folk frågar om eller förstår inte frågan.

Man tror dessutom att det bara är man själv som är rädd för en viss sak och att alla andra full koll. Men så är det inte. För en tid sedan gjorde man en undersökning om vad som skrämde människor mest:

1. Att tala inför publik. En irrationell, stark rädsla som gränsar till skräck inför att tala offentligt.

2. Höjder. Extrem eller irrationell rädsla för höjder.

3. Insekter och spindlar.

4. Att drunkna.

5. Blod och nålar.

6. Att bli instängd i trånga utrymmen, inte kunna ta sig ut.

7. Att flyga.

8. Främmande människor. Att ta nya kontakter, få nya kolleger.

En person av fyra, 25%, uppgav att hålla presentationer var det de var mest rädda för. Hur kan det påverka ens liv?

Som kursledare på Cognosis har vi under 25 års tid träffat 1000-tals människor som har ett jobb där det är viktigt att kunna presentera. Om man är chef, säljare, förhandlare, projektledare eller specialist så  måste man helt enkelt kunna lägga fram sin sak på ett övertygande sätt på ett möte eller kunna hålla en professionell företagspresentation. Om man i den situationen drabbas av känslan att det man presenterar inte är intressant, relevant eller viktigt, märks det på en gång. Och konsekvensen kan bli förödande.

Trots att det man presenterar är riktigt, klokt och bygger på fakta kan ens nervositet göra att man blir misstrodd, överkörd, nerröstad eller förbigången. I värsta fall av någon som sämre kompetens, sämre lösningar. Eller att en sämre konkurrent håller en lysande säljpitch och får kontraktet – som ni borde ha fått. Om det här händer under en förhandling kan det stå en dyrt.

När man har insett det, infinner sig en stor frustration. Och frustration är en tanke som väntar på att bli född. Nu har man några alternativ:

1. Man undviker in i det längsta situationer där man måste presentera, pitcha eller lägga fram sin sak.
2. När man inte kan slippa undan har man ont i magen veckor i förväg, skjuter upp att förbereda till kvällen innan och river av presentationen så fort man kan och undviker att titta på folk. Man inser efteråt att det inte gick speciellt bra, men ingen säger något.
3. Man blir mer och mer frustrerad när man hör andra stå och prata om saker som man själv kan bättre, lägga fram en helt felaktig analys eller felaktiga slutsatser. Och bli trodda. Eller få det jobb eller det uppdrag du borde ha fått.
4. Man byter jobb.
5. Alternativt söker man inte det jobb man skulle vilja ha när man inser att det skulle innebär att man måste hålla presentationer eller tala för sin sak.

Och så finns det ett till alternativ: Man ger sig tusan på att lära sig hur man gör. Man tar och går en riktigt bra kurs med en riktigt bra coach och som ger en en precis de tips och metoder man behöver för att bemästra sin nervositet.

Vi vet vid det här laget att alla kan lära sig att hålla en bra presentation. Alla kan lära sig att tala för sin sak. Det är inte något medfött som bara några kan “på instinkt”. Det finns tekniker och metoder man kan använda. Och det finns sätt att träna sig att bli lugn och säker.

Våra viktigaste råd till dig är:

1. Ha en vän i publiken. Någon som är på din sida. Fokusera på den personen. Du kan till och med vidtala honom/henne innan.
2. Ha en röd tråd. Nöj dig med att hålla den till 80%.
3. Ha en bra start. En slagkraftig mening som får folk att lyssna. Öva in den. Säg den långsamt, med eftertryck. En bransch-kollega, Tony Robbins, sa sin första mening på ett föredrag två gånger, ännu långsammare andra gången: ”Your mission is to do what you love and love what you do”. Den bet sig fast.
4. Hitta en coach som ser vem du är och kan ta fram din egen stil. Alla tycker om att lyssna på människor som är äkta, mänskliga och inte gör sig till. Om du är dig själv, och vet att du duger som du är, kommer du att få sympati, uppskattning och gehör. Ingen gillar att lyssna på självgoda karikatyrer som älskar att stå i rampljuset och höra sin egen röst men inte har något att säga.

Ibland får jag frågan om vilka mina favorittalare är. Det är en komplex fråga, för det beror på publiken, situationen, budskapet och landet. Om jag fick välja bara en person skulle jag säga Hans Rosling. Men jag kan också berätta att jag har sett många fantastiska presentationer, ibland från oväntat håll, på våra seminarier, som har gjort ett starkt intryck. När tekniken sitter, man presenterar något man brinner för och är helt äkta.

Vårt löfte till dig är att om du verkligen vill lära dig att behärska situationen, se fram emot att hålla en presentation och märka hur du får gensvar, då ska vi ge dig all den träning du behöver. Med respekt, lyhördhet och en djup och bred kompetens. Vårt uppdrag är helt enkelt att se till att du lyckas.

Tony Robbins inledning har blivit vårt interna motto: ”We do what we love and we love what we do.” Vi tror och hoppas att det märks när man möter oss.

//Anne Neppare, Cognosis

Jag var på en helt fantastisk konsert i fredags med Nisse Landgren, en av mina favoriter. Det jag gillar så mycket med att gå på konserter är alla intryck och tankar som väcks när man upplever musiken. Och man vet aldrig förrän efteråt vad som fastnar och kommer upp till ytan hos en själv. Efter Nisse Landgrens konsert så var det oväntat nog inte musiken och sången som etsade sig fast i minnet, utan ett intro till en låt, vad han sa innan han sjöng den. Så här sa han:

”Nu kommer en låt som jag har tyckt om ända sedan jag hörde den första gången. Det är en låt från den första plattan som Paul McCartney gav ut själv, efter sin tid med Beatles. Jag var nog inte mer än 14 år, och jag återvänder till den med jämna mellanrum. Nu har jag själv förmånen att vara musiker och skriva egna arrangemang – och stå här i Konserthuset och dela min musik med er. Jag hoppas ni kommer att tycka om den lika mycket som jag.”

Det där introt gjorde att det blev helt andra resonansbottnar när bandet började spela. Och jag blev slungad tillbaka i tiden till en liknande upplevelse. Det var när jag var i England första gången i mitt liv, på en språkresa i Cambridge. Familjen jag bodde hos spelade en dag en ny skiva de hade köpt: ”Variations” av Andrew Lloyd Webber. Och jag bara frös till. Jag kommer fortfarande ihåg rummet jag var i när musiken strömmade ut från högtalarna, ljuset, platsen. Vilket håll musiken kom från. Den musiken hade jag i huvudet hela min tid i Cambridge, och den gjorde något alldeles speciellt med mig. Det var då jag upptäckte musik på allvar. Jag köpte med mig den skivan hem för mina sista pengar och har ända sedan dess spelat den med jämna mellanrum. Jag hör varje gång nya figurer, nya snygga passager.

När jag gick ut från konserten på fredagskvällen insåg jag att jag inte hade lyssnat på den där Lloyd-Webberplattan på länge. Jag insåg också nu, många år senare, hur mycket de där tidiga intrycken hade format mig. Vilken enorm kraft det ligger i att uppleva något man bara fryser till av, som väcker den där känslan. En blandning av glädje, förundran, njutning, passion. ”Flow” skulle en del kalla det. Har man väl upplevt den där känslan, inser man att livet är fullt av fantastiska saker att upptäcka. Och då börjar man leta på allvar.

Där någonstans väcktes grunden i en livsinställning som har följt mig sen dess, att man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Upptäckarlust. Nyfikenhet, förväntan och öppenhet.

Jag gick såklart hem och letade rätt på min retro-CD med Andrew Lloyd Webbers ”Variations” och satte mig ner och lyssnade. Och blev lika berörd av musiken nu som alltid.

Dagen därpå, dvs på lördagen, hade jag sedan ett år tillbaka skaffat biljetter till en annan konsert, Rachmaninovs Paganini-variationer med Kungliga Filharmonikerna och genialiska pianisten Alexander Gavrylyuk, en annan favorit. Det han gör med ett piano är magi. En helt annan genre än Nisse Landgrens funkjazz och Andrew Lloyd Webber.

Och det helt osannolika inträffar när konserten börjar – jag inser med en lätt chockartad känsla att jag sitter och lyssnar på samma musik som Andrew Lloyd Webbers ”Variations” bygger på. Andrew Lloyd Webber gjorde en cover på ett tema av Paganini. Och det gjorde Rachmaninov också. Samma svidande vackra grundtoner – som har inspirerat andra till helt olika musikformer, olika ljudbilder och tolkningar. Jag blev totalt gripen. Jag har alltid lett åt min blödiga kollega som gråter på sorgliga filmer, men på den konserten var det jag som satt där och fick tårar i ögonen utan att kunna hejda det.

Livet är märkligt. Och förunderligt.

Jag är säker på att du har liknande upplevelser. Och att de har påverkat dig, medvetet eller omedvetet. Lek med tanken: Vad skulle hända om du såg dina spår klart och tydligt, och aktivt började leta efter dem när du går framåt? Om du skulle låta ditt liv formas efter att hitta ditt ”flow”?

//Anne Neppare, Cognosis

Att göra en personlig SWOT-analys (strengths-weaknesses-opportunities-threats)

Att få omge sig med människor som har den där positiva livsenergin, ett leende på lut och inställningen att allt går att lösa är verkligen värt sin vikt i guld. Ett möte med en sån person kan rädda hela dagen. Och vice versa; det är få saker som suger så mycket energi från oss som destruktiva konflikter. Vi har alla mött människor som omedvetet – eller medvetet – tar vår energi. En kollega kläckte idén att man borde forska på om det går att mäta effekten av negativitet i form av produktionsbortfall på arbetsplatsen. ”Om man kan komma fram till att stress orsakar 37% produktionsbortfall borde man väl kunna mäta procent ”tappade sugar” som energitjuvar orsakar på jobbet. Eller i livet”, sa han efter ett seminarium om ledarskap och konflikthantering vi hade genomfört.

Vi hade jobbat med en grupp konstruktiva, kloka chefer som verkligen hade lyft varandra under seminariet. En del av kursen handlade om konflikthantering.

”Tänk på en person som du har svårt för, som verkligen suger energi från dig. Det kan vara någon du har eller har haft en konflikt med. Det kan vara någon du jobbar med nu eller har jobbat med tidigare. Det kan också vara privat”, inledde vi det blocket med. Det blev plötsligt tyst i rummet, och atmosfären ändrades. När vi såg på våra deltagare syntes det på dem när den personen dök upp i deras tankar. Det kom ganska snabbt, de behövde inte tänka länge.

”Ta nu och skriv ner hur han/hon får dig att känna dig,” fortsatte vi. En del hade svårt att hitta orden, andra visste på en gång. De beskrivningar som kom var ”utmattad, frustrerad, iskall, tyst, en tagg i hjärtat, modstulen, uppgiven, energilös, likgiltig”. Alla hade olika uttryck, men andemeningen var densamma. Det var ett faktum att någon eller något kunde få till och med de säkra, trygga, positiva cheferna vi jobbade med att gå in i ett totalt motsatt sinnestillstånd. Deras ansikten speglade känslan de beskrev, deras röster och till och med deras rörelseschema hade ändrats. Negativ energi är kraftfulla fenomen.

Att förstå och kunna handskas med olika energier är helt avgörande för om vi ska kunna växa, klara oss i livet och på jobbet, vara hela och starka människor. Att ha en chef eller en kollega med bra energi gör att man uträttar underverk, älskar sitt jobb och trivs med sig själv. Att ha en chef eller kollega med negativ energi som letar fel, inte tror på en eller inte vågar ta beslut gör att man tappar sugen. Att ha kolleger, kunder eller motparter som underminerar en, bagatelliserar ens idéer eller bygger upp en bild av att allt är fel påverkar oss definitivt. Vi filmade våra deltagare och visade sedan filmen utan ljud för dem när de hade beskrivit sina personliga energitjuvar. De blev bestörta när de såg sitt kroppsspråk och sina ansiktsuttryck.

”Tänk nu tanken att den här reaktionen pågår under en längre tid. Hur tror du att den kommer att påverka dig mentalt? Fysiskt? Dina övriga relationer? Ditt liv utanför jobbet?” sa vi sen. Då började våra chefer nicka eftertänksamt.

”OK, vad gör man åt det då?” sa en person i gruppen. Jag förstod att någon av cheferna skulle komma med just den kommentaren. Det går inte att forcera diskussionen, man måste vänta tills den frågan ställs. Då vet man att kanalen är öppen och att man har sändningstid.

”Vår instinktiva reaktion är att hantera energitjuven. Och jag tänker säga det en gång till – man kan inte ändra andra. Det enda vi kan ändra är oss själva. Och vi kan inte gå genom livet och undvika konflikter och negativa personer. Vi kommer att råka ut för dem vare sig vi vill eller inte.  För att undvika att råka ut för samma mönster, samma situationer och samma sorts människor gång på gång måste vi ta reda på vad det är som gör att de kommer in under skinnet på oss. Först när vi förstår det kan vi undvika att ta skada, bli ett hjälplöst offer som tappar styrfart och energi. För att kunna göra det behöver vi börja med att förstå vilken sträng den här personen slår an i oss. Och sedan finns det en metod för att fälla upp en skyddsmur när vi mentalt blir angripna. Vi ska träna på den nu,” sa vi och såg energin komma tillbaka i ansiktena framför oss. ”Din värsta energitjuv kan användas som vägvisare”, sa vi. ”Det är något i den här personens beteendekatalog som ger dig en ledtråd till något du omedvetet bär på som du behöver göra upp med. Det kan till och med vara så att  du skulle behöva träna dig att använda samma sorts energi som den du blir utsatt för – inte till 100% men kanske till 2%.”  Och sen gick vi in i en intressant övningsfas, med glimten i ögat men djupt allvar under ytan. Vilket alla i rummet visste.

Då räckte en person upp handen och sa: ”Men om man nu har blivit anklagad för att vara en sån som kommer in i ett rum och tar över, om man påstås vara aggressiv eller att gå fram som en ångvält, fast man inte tycker det själv, vad gör man då?” Och det ledde oss in på diskussionen om primära och sekundära personligheter, eller medvetna och omedvetna sidor som vi alla går omkring med.

“Kontentan är att ju mera du förstår av dina egna reaktioner, desto bättre blir du på att inte låta känslorna ta överhanden, överreagera och låta dig bli styrd i fel riktning”, svarade jag. “Du blir också bättre på att förstå och hantera människor du möter, som chef, förhandlare, projektledare och kollega. Och givetvis kommer du att kunna hantera dina professionella och privata relationer bättre. Bygga upp energi och lösa konflikter. Målet är att kunna behärska situationen, veta hur du ska agera. Om du ändrar något hos dig själv kommer andra att reagera på den nya energi du skickar ut. Vilket kommer att vara det som gör att er relation blir annorlunda. Det låter enkelt – men det är det inte.”

”Har alla människor primära och sekundära personligheter?” frågade en av våra chefer. ”Jag vill ju vara en helgjuten, tydlig och pålitlig chef, inte ha en massa omedvetna hjärnspöken som man inte har kontroll på”, sa han leende med sin vänliga självironi.

”Vi har alla olika delpersonligheter inom oss, en del är vi medvetna om, andra trodde vi inte fanns förrän de kommer fram. Vi kan väl ta Dag Hammarskjöld som exempel. Han tog världens mest omöjliga jobb, generalsekreterare i FN. Han blev vald för att han sågs som en beskedlig och ofarlig byråkrat, men när han klev in i rollen kom helt andra sidor av hans personlighet fram. Han gjorde sig känd för mod, kompromisslöshet och integritet. Raka motsatsen till de sidor han hade visat tidigare. Han har skrivit en bok som heter ”Vägmärken”, som handlar om hans eget sökande. Läs den om du vill dela tankar med en annan person som verkligen hade många olika sidor”, sa jag och log tillbaka. “Ingen dum själsfrände att ha.”

Jag berättade inte att just den boken verkar följa mig genom livet. När jag som minst anar det visar det sig att en person jag träffar, i Kanada, Berlin eller Malmö, börjar prata om den. Själv fick jag den i present av en god vän som lever i en helt annan värld jämfört med mig. Och den verkar väcka många tankar hos dem som läser den.

Är du nyfiken nu? Det är en bra början…!

//Anne Neppare, Cognosis

Vi har alla en chef. Somliga av oss är en också. Rätt chef gör att man växer, får energi och trivs med sitt jobb. En bra chef går man genom eld och vatten för, är man lojal med och tror på. Och vice versa – fel chef gör att man tappar tron, energi och engagemanget. “Livet är för kort för dåliga chefer”, sa en god vän uppgivet över en fika i helgen. Han är gruppchef och projektledare i en större organisation och det var tydligt att han hade låg energi. Det ledde oss in på ett långt intressant samtal om chefer och drivkrafter.

“Företaget jag jobbar på är helt fantastiskt”, sa han. “Det är trevliga, intelligenta och kunniga kolleger som jag kan diskutera med och lära mig av, det vi sysslar med är något jag verkligen brinner för. Jag gillar mitt jobb! Det är bara ett problem. Min närmaste chef.”

“Jag har jobbat med ett internationellt projekt under hela hösten och hållit min chef uppdaterad genom muntliga rapporter varje vecka. Jag upplever honom som prestigelös och trevlig, och har tolkat situationen som att jag har fått fullt förtroende och frihet under ansvar. Så jag har drivit landsövergripande IT-frågor, byggt ett nätverk av stakeholders och haft ett antal möten. Vi har tagit fram en målbild och en första handlingsplan.”

“Jag har försökt boka möte med min chef för att ge honom en ordentlig briefing, köra en PowerPoint-presentation och gå in på strategi, målbild och presentera vad vi har kommit fram till. Men det har liksom inte gått. När jag har försökt ha en seriösare diskussion, gå in på affärsutveckling, organisationsfrågor eller riskanalyser glider han undan, är på språng, har ont om tid och lyssnar bara med ett halvt öra. I början tänkte jag att det skulle gå över när han blev mindre upptagen, men nu börjar jag tro att det är hans stil. Han skojar och kommer med roliga kommentarer och säger “fortsätt, det låter bra”, nickar och springer sen vidare till ett möte.”

“För en tid sen tog jag upp att jag ville vara med i mail-loopen för några interna strategiska forum så att jag skulle få information om vad andra enheter gör som påverkar det här projektet, men han tyckte inte att det var nödvändigt. “I will tell you on a need-to-know-basis”, sa han lite skämtsamt och bytte ämne. Det märkliga är att jag under ett halvt års tid aldrig har fått någon konkret briefing från hans sida, utöver generella nyckeltal på veckomöten. Han säger egentligen varken bu eller bä, är lite undflyende och tankspridd verkar det som.”

“I förra veckan hade vi ett avdelningsmöte. Där meddelar han att det kommer att startas ett Europeiskt projekt som ska säkerställa en gemensam IT-policy i alla länder. Dvs det som jag har jobbat med i ett halvårs tid. Han visar sen en PowerPoint-presentation med ny information på som jag inte har sett. Därefter meddelar han att en person på vår avdelning kommer att vara ansvarig för detta nystartade projekt. Jag sitter och tror att det är mig han menar, men att han bara har glömt bort att meddela mig.”

“Och så säger han namnet på en annan person på avdelningen. Kollegan som blir utnämnd tackar för förtroendet och undviker min blick. Det blir sen alldeles tyst, och de övriga kollegerna tittar ömsom på mig, ömsom på chefen och den person som nämndes som projektledare. Alla mina kolleger och många andra nyckelpersoner på företaget visste ju vad jag hade sysslat med under hösten. Det här projektet hade uppstått p g a ett initiativ från mig och de kolleger jag samverkat med internationellt.”

“Jag tappade totalt målföret. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att reagera. Efter mötet klappade chefen mig på axeln och sa: “Det här var väl ett bra möte, nu kommer det att börja hända grejer!” Själv gick jag hem och kände mig totalt demotiverad, överkörd och förödmjukad. Och ganska så förbannad. ”

“Dagen därpå stämde jag av med mina internationella projektkolleger om vad som hade hänt, och bilden klarnade. De hade lyft våra diskussioner till sina chefer, som i sin tur hade sanktionerat projektet och lagt upp det på strategisk nivå. Mina kolleger hade därefter blivit formellt utsedda som projektägare i sina respektive länder. Den PowerPoint-presentation min avdelning hade fått se på mötet var baserad på den strategiska målbild företaget hade satt, och hade stämts av med alla projektägare i förväg. Mina kolleger hade tagit för givet att så skett även i Sverige.”

“Oj, sa jag. Det här låter inte bra. Du verkar ha en chef som inte tror på dig. Inte ser din kompetens och ger dig äran för vad du gör. Vad tänker du göra åt det?”

“Jag vet inte riktigt”, sa han. “Det enda jag vet är att med den här chefen kommer jag aldrig att få komma till min rätt. Han ser helt enkelt inte vad jag går för och ger mig ingen chans att utvecklas. I hans värld är det bara en viss profil som duger, samma skola och samma bakgrund. Dessutom går han bakom ryggen på mig. ”

“OK, vad skulle du vilja ha för chef istället?”

Han tänkte efter ett tag. Sen sa han: “I nästa jobb jag tar kommer min närmaste chef och företagskulturen att vara den viktigaste komponenten. Så här skulle min önskelista se ut:

1. En chef som tror på mig. Tror på min förmåga, min intelligens, min kapacitet. Satsar på mig. Som har överseende med mina misstag och inser att alla begår fel. Ser det som lärdomar.
2. En chef som får mig att växa. Utvecklas, lära mig nya saker, gå från klarhet till klarhet. Bli mitt bästa jag. En chef som utmanar mig och får mig att göra saker jag inte trodde jag kunde. “Fulfill my potential” som mina internationella kolleger skulle säga. Ger mig information, analyser och mandat.
3. En chef som gillar mig. Som visar uppskattning och respekt. Som är mänsklig, sänker garden, får mig att trivas och le.
4. En chef som är lojal med mig. Backar upp mig, hjälper mig, står på min sida. Inte går bakom ryggen på mig.
5. En chef som har en människosyn jag gillar. Som tror på människor, tror på deras förmåga och vilja att göra ett gott jobb. Rak, renhårig och respektfull.
6. En chef som är kompetent, säker och tror på sin egen förmåga. Som är positiv, konstruktiv och har en vision, ett mål. Som inspirerar mig.
7. En chef som är stabil, rak och orädd. Som har en tydlig värdegrund, vet vad han/hon står för och tycker är rätt och fel. Som vågar ta tag i problem och konflikter, kan säga ifrån på ett rakt sätt. Kan försvara det de står för.
8. En chef som vågar ta beslut.

“Och nu kommer du att säga att den perfekta chefen inte finns, sikta på 80/20-regeln,” sa han och log lite. “Men jag kan ju säga att hädanefter vet jag hur viktig min chef är för mig personligen, min utveckling, min motivation och det jobb jag gör, och jag vet vad jag ska leta efter.”

“Det är en bra utgångspunkt,” sa jag.

Efter vårt möte stannade hans önskelista kvar, och jag kom på mig själv med att rannsaka mig själv och hur jag var som chef. När jag tänkte efter så var det ändå inte en så ouppnåelig önskelista. Det är ju en sån chef jag vill vara. Och katten vet om man inte lyckas pricka in 80% av den i sina bästa stunder, hm?

//© Cognosis Anne Neppare