Vad rätt ord gör med en

Så här är det: Jag har vågat mig utanför min ”comfort zone”. Jag har gett mig in i något som jag inte har någon som helst erfarenhet av eller kunskap om – jag har börjat spela golf. Så från att ha varit erfaren seglare är jag nu istället nybörjar-golfare, och får en handgriplig livslektion i att vara ödmjuk och lära mig något helt nytt. Det är en klart intressant upplevelse att våga sig ut på djupt vatten.

Jag förstår precis hur det känns att inte veta hur det går till att förhandla eller att hålla en bra presentation. Eller vara chef. Något som många blir inslängda i utan att fått någon träning eller utbildning i, och bara förväntas göra på instinkt. Hur osäker man känner sig av att inte veta hur man ska göra, inte veta hur det fungerar. Hur nervös man blir av att alla märker om man kan eller inte kan. Hur olycklig man blir av att göra bort sig, hur frustrerad man blir av att inte ha flyt och göra dåligt ifrån sig. Det vill ju ingen.

I det läget är en duktig mentor, lärare och coach den kraft som gör att man kommer över den där mentala tröskeln, vågar ta steget, prövar sina vingar och till slut hittar sin egen stil och teknik. Börjar få självförtroende och njuta av att behärska situationen. Omgivningens stöd, konstruktiva tips, vänlighet och positiva energi. Och så klart en bra grundutbildning.

Själv brukar jag spela med goda vänner, som är på ungefär samma nivå som jag, där vi alla är avslappnade och peppar varandra. Men för någon vecka sedan hade de fått förhinder, fick jag veta när jag stod och skulle påbörja rundan. Istället dök det upp en okänd person som tänkte haka på. På golfbanan är det kutym att man är vänlig och spelar med alla som vill spela om det finns plats, så jag kunde inte fega ur. Så jag hälsade glatt och presenterade mig. Och han returnerade med ”Anders”, gick upp på tee och slog ut – ett fenomenalt slag som gick spikrakt hur långt som helst. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det här var ju mindre kul – så snart jag lyfter klubban kommer han att se att jag är nybörjare. Och jag drabbades av akut prestationsångest. Blev nervös, fick hjärtklappning och tappade fokus totalt.

Men jag bet ihop, skärpte mig och slog ut mitt första slag. Som gick halvbra.
”Bra!” ropar Anders. Han som alltså hade slagit ut med ett tre gånger så långt, perfekt slag. Jag log blekt.
Vi gick ut på banan tillsammans och började småprata lite trevande.
”Hur länge har du spelat?” undrade jag.
”20 år”, svarar Anders.
”Oj, det var inte illa!”, svarar jag. Och till slut var jag tvungen att ställa den brännande frågan:
”Får man fråga vad du har för handicap?” Det här är ju en lite känslig fråga – som att undra hur mycket någon har på banken eller hur många renar en same har.
”Nio”, svarar Anders. Och så lägger han till: ”Jag är urdålig.”
”I mina ögon ser det ut som att varje slag är fantastiskt”, svarade jag spontant.
Och sen var isen bruten.

Under den där golfrundan pratade vi om alla möjliga saker. Fast på ytan om golf. Anders började lite försiktigt ge små vänliga tips. Efteråt insåg jag att han på sitt lågmälda sätt hade lyckats pränta in tre saker som helt klart var viktiga för mig just där och just då.

1. Ha en plan. Ta ut din kurs.
Innan du gör något alls, ställ dig bakom bollen, ta sikte på var du vill den ska landa och dra en tänkt linje till var den är nu. Ta ut ett första delmål, en tänkt punkt på den linjen. Sen koncentrerar du dig helt på nuet, på bollen och siktar på det första delmålet när du väl gör ditt slag. Då är du på rätt kurs.
2. Fokusera på vad du gör rätt och var glad för varje bra insats.
Låt dig inte nedslås när det inte går som du har tänkt. Du kommer att lära dig det här du också – som alla andra. Alla är barn i början.
3. Våga be om hjälp, fråga och visa att du verkligen vill lära dig.

När killen med 9 i handicap förstod att jag var genuint intresserad av det han hade att berätta, sänkte han garden och klev in i rollen som mentor. Och han visade sig vara en oväntat duktig pedagog.

På väg hem från golfbanan den dagen var jag på fantastiskt gott humör. Jag kände mig stärkt, hade fått massor med fördjupade insikter, träning och beröm – och det som satt kvar på näthinnan var Anders genuina glädje varenda gång jag slog ett riktigt fint slag. Alla fulslagen ignorerade han bara.

Så vill man att ens kolleger och ens chef ska vara. Och ens coacher och lärare i livet. Att genuint vilja att man ska bli sitt bästa jag, och glädjas åt det. Nästa gång jag ser Anders på golfbanan tänker jag ge honom en flaska bubbel och en medalj.

//Anne Neppare

En av de saker jag gillar så mycket med mitt jobb är att få träffa så många intressanta människor och få en inblick i så många olika branscher och verksamheter. Det är mycket omväxling – ena veckan kan det vara en kurs på ett hotell i Hongkong, nästa vecka är det en gammal kursgård i Mälardalen. Vid det här laget känner jag mig hemtam och fokuserad oavsett miljö och bransch, är påläst och har koll på läget.

Men så var det en händelse under en speciell kurs som fick mig i fritt fall under några ögonblick. Den upplevelsen är ett av det starkaste minnen jag bär med mig, och jag tänker på den med jämna mellanrum – med tacksamhet, förundran och ödmjukhet.

Så här var det: Jag skulle ha en kurs för ett stort universitetssjukhus i landet. Kursen skulle äga rum i en föreläsningslokal på sjukhuset den här gången. Sjukhus är för mig en klart ovan miljö, där jag enbart vistas om jag är riktigt sjuk – eller om en familjemedlem eller vän är det. Och då har jag garanterat inte koll på läget, tvärtom. Jag klev in genom ytterdörrarna och började leta mig fram i de långa korridorerna och kände hur jag gled in i en helt annan sinnesstämning än jag i vanliga fall har inför en föreläsning.

Så fick jag syn på en expedition med glasrutor, och började gå mot den. På ena rutan såg jag på långt håll att det satt en stor plansch upptejpad. När jag kom närmare insåg jag vad den föreställde: ett nyfött spädbarn med en pytteliten blöja som låg på en mjuk filt. Och sen såg jag alla slangar och kanyler som var fästa vid bebisen. Det gick det en stöt genom hela kroppen och det knöt sig i magen när jag förstod hur sjukt det lilla barnet måste vara. Och sen höjde jag blicken och läste rubriken: ”Hjälp oss att se det friska i sjuka barn.”

Den meningen fick mig att se bilden på spädbarnet i ett nytt ljus och komma tillbaka på spåret igen. Det är ju precis det som det handlar om.

Och jag gick in i föreläsningssalen och såg på mina kursdeltagare med helt nya ögon. Varenda en som jobbade där hade precis den inställningen.

• Tron på livskraften.
• Övertygelsen att deras insats kommer att göra skillnad.
• Viljan att göra gott, läka, hela. Få någon på fötter igen.
• Envisheten och styrkan att inte ge upp, att försöka igen och igen och igen.
• Förmågan att resa sig när man misslyckas, inte tappa sin övertygelse och styrka hur svårt det än kan vara.

Den kursen blev mycket speciell. Jag gick ifrån mitt manus och inledde istället med att berätta om min upplevelse och mina tankar. Det blev knäpptyst i rummet, och sen kom responsen. En efter en räckte de upp handen och berättade om egna upplevelser som satt spår. Hur de hade tappat fotfästet och kommit tillbaka. Hur de hade vunnit segrar där alla hade trott att det var hopplöst.

Det var en stark upplevelse att få dela tankar om tro, hopp och sårbarhet. Ingen sa just de orden, men rummet fylldes av en ogripbar atmosfär av kärlek, omtanke och urstyrka.

De människor jag träffade de dagarna hade en mäktig sak gemensamt: resiliens. Förmågan att återhämta sig, komma på fötterna igen, behålla sin tro, sin styrka och framdrift, motstå kriser, sorg och motgångar. Förmågan att kunna hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar både om motståndskraft och anpassningsförmåga, förmågan att vända chocker och störningar till möjligheter till förnyelse, tänka i nya banor. Lärande, mångfald och förmåga att se den större bilden. Barns förmåga att klara en svår uppväxt. Livskraft. Överlevnad.

De dagarna och allt vi pratade om, utöver kursen, fick mig att förstå innebörden i resiliens på riktigt. Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Och det slog mig att påfallande många av alla våra kursdeltagare har precis det. Det är det som gör att jag har världens bästa jobb.

//Anne Neppare, Cognosis februari 2021

Den här veckan är den första veckan på det stora Återhämtningsåret. Jobbet har börjat igen och man har läst e-mail och tagit tag i det som behöver lösas omedelbart. Och nu är det dags att höja blicken och tänka framåt.

Du behöver en plan.

Det här året har vi ett annat läge än andra år. Så du behöver ett specialupplägg när du tar fram din plan. Ett upplägg där den psykologiska, känslomässiga delen måste ta lika stor plats – om inte större – än den logiska. Gör så här:

1. Boka ett brainstorming-möte med ditt team. I inbjudan skriver du ungefär såhär:

Mål med dagen: få energi och styrfart!

• Sätta mål för 2021
• Ha en plan
• Fokusera på rätt saker: prioritera vad som är viktigast
• Använda varje vecka, varje dag, rätt!

2. Ta fram en agenda.

1. Vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
2. Vad fungerar bra?
3. Möjligheter: vad vi ska sikta på 2021
4. Mål: omsättning – jämfört med ett vanligt år (eller 2020 eller 2019)
   • – Om vi är optimister
   • – Om vi är realister
   • – Om vi är pessimister
5. Strategisk plan: vilka kritiska framgångsfaktorer kan vi se?
6. Tidplan
7. Vem gör vad?
8. Till sist: praktiska saker som vi behöver ta tag i.

3. Led mötet. Använd Metaplan-metoden.

• Be alla ta fram Post-It lappar och penna inför mötet.
• Inled med en positiv, personlig egen bild av tillvaron.
• Ta sen en fråga i taget. Börja med vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
• Be alla att skriva ner sina svar – en sak/Post-It lapp.
  • – När alla är klara, be alla klistra upp sina lappar på väggen/ett blädderblock (Om ni kör digitalt möte får alla klistra upp sina lappar där de sitter och läsa upp sina lappar. Du skriver ner.)
  • – Ordna lapparna i ämnesområden.
  • – Skriv en rubrik på varje område.

4. Dokumentera. Skriv ner vad ni har sagt.

• Skriv allt som kom upp från punkt a och b som en lista.
• Du har nu en lång lista med positiva saker allra först. Sätt upp den där alla kan se. Be att alla sätter upp den hemma. På jobbet. Den listan kommer att få er att le och känna tillförsikt.
• Du har indikationer på en målbild. Med best case, sannolikt och worst case.
• Du har inspel på kritiska framgångsfaktorer. Välj de 5 ni tror mest på.
• Skriv sen ner de andra punkterna en i taget. Lägg till siffror, deadlines och komplettera med det du behöver, som är relevant för er.

5. Du har nu tagit fram en plan för 2021.

• Skicka ut den till alla. Be om feedback.

6. Sätt den i verket.

• Led dig själv och ditt team.
• Jobba vecka för vecka. Små steg blir till slut en tusenmila-vandring.
• Ha avstämning/avrapportering varje fredag.
• Fira segrar. Ös beröm och uppmuntran över er alla.
• Justera planen så ofta det behövs.

För att kunna leda dig själv och ditt team behöver du styrka och styrfart.

• Skaffa dig ett eget support-team. En coach, en mentor.
• Rör dig. Ta hand om din kropp, var fysiskt aktiv. Ute-gym, långpromenader.
• Ät vettigt. Ge din kropp bra bränsle.
• Fyll på mental energi. Utbildning, kurser. Böcker.
• Låt inte negativa kommentarer stå oemotsagda.

”Men för tusan, det går inte att planera det här året, ingenting är normalt eller som vanligt!” kanske någon säger till dig. ”Hur ska du kunna planera när du inte vet hur det går, det är corona-pandemi och allting är upp och ner!” fortsätter de. ”Och ingen vet från vecka till vecka vad det kommer för nya bestämmelser från FHM!”

”Jo, jag vet”, får du säga då, med stor medkänsla. ”Men att sitta och stirra in i väggen är inte ett alternativ. Det är nu det är upp till oss, var och en, att ta tag i situationen och göra det vi kan. Fokusera på det vi kan påverka och rår över. Privat och på jobbet.”

Ready or not – here I come

Vi skulle precis starta en intensivkurs i Förhandlingsteknik. Det märktes att alla deltagare var påfallande glada att få mötas, äntligen få delta i en utbildning, diskutera och få energipåfyllning. Alla höll fysisk distans som man snabbt har lärt sig – men hade en öppenhet och en speciell intensitet som var klart annorlunda. Och den känslan har varit densamma i alla kurser den här hösten.

Så kom det in en person i konferensrummet som log brett, utstrålade självkänsla, lugn och optimism. Hon var en erfaren projektledare, chef och förhandlare som ledde en stor IT-enhet inom en bank. Hon var generös med att dela med sig av sina erfarenheter, gav värdefull feedback och inspel i diskussioner, samtidigt som hon lyssnade uppmärksamt på andra. Jag tänkte att med hennes bakgrund var det nog framför allt en stabil teorigrund, energipåfyllning och uppfräschning hon behövde från kursen.

Därför var jag helt oförberedd när hon efter kursens slut kom fram och abrupt ändrade tonfall. Hennes ansikte var nu allvarligt och spänt.
– Har du tid lite? Jag har en fråga, något jag har gått och grunnat på, som har gjort mig överraskad och överrumplad. Det gäller en situation som har uppstått, som faktiskt har fått mig att börja tvivla på om jag vill vara kvar på mitt nuvarande jobb.
– Det låter inte bra, sa jag allvarligt. Vad är det som har hänt?
– Vi håller på med ett stort förändringsprojekt. Det är glasklart vad mitt uppdrag och mandat är, och vad planen är. Men det som jag inte längre kan blunda för är att en chefskollega har börjat gå in på frågor som jag ansvarar för, frångå den plan vi har tagit fram, gå förbi mig och i vissa fall ge kontraorder. Det leder till att jag får ägna tid åt att stå och försvara mig inför styrgruppen och olika beställare istället för att driva framåt. Och jag tappar energi och styrfart.
– Det är ju det du behöver mest av allt, sa jag. Inte bra.

Hon tittade på mig och var tyst en stund. Sen sa hon:
– Först tänkte jag att jag kanske överreagerade, man måste ju ha högt i tak, ifrågasätta och kunna vara flexibel. Det ju det agilt ledarskap handlar om. Men jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag blir alltmer frustrerad och ägnar alldeles för mycket tid och energi åt onödiga diskussioner med min kollega. Jag har ärligt talat aldrig varit med om det här förut. Vi borde ju ägna all vår kraft till att gå mot samma mål. Men nu när jag har suttit och lyssnat på kursen har jag börjat kunna sätta ord på saker och ting, och jag börjar förstå situationen. Jag förstår också att det inte är en slump, det är ett mönster.
– Vill du ha ett bollplank? frågade jag. Ska vi bena ut situationen och ta fram en handlingsplan?

Så kom det sig att vi satte oss ner och pratade två timmar efter kursen. Det slutade med att hon hade en plan, en analys av ”stakeholders” (intressenter) och en argumentationslinje. Men det viktigaste av allt var att hon hade fått tillbaka sin energi och drivkraft. Och med de två sakerna i ryggen var jag övertygad om att hon skulle komma tillbaka på banan igen och lyckas med sin uppgift. När vi skildes åt hade hon fått tillbaka sitt positiva lugn, skrattade och sa:
– ”Ready or not, here I come!”

När jag gick hem kände jag att jag hade gjort något bra den dagen. Om man kan vara katalysator och bollplank till en person som har förmåga, möjlighet och mandat att åstadkomma förändring, har man åstadkommit nytta. Det vi behöver nu, mer än någonsin, är starka, kloka ledare och förhandlare, som har kraft att lösa problem, framhärda fast det blåser motvind, har en tydlig målbild och tror på sin vision.

Du kan också vara den katalysatorn. Till de du möter i ditt liv – kolleger, chefer, vänner och familjemedlemmar.

Tanken slår mig – om alla skulle ge någon annan lite kraft och styrfart varje dag, skulle det sakta men säkert börja gro, hända fantastiska saker, komma nya idéer och lösningar. Och efter ett tag kommer det att ge eko i hela företaget, hela organisationen och till slut i samhället. Och vad katten – hela planeten! Jag tror på fjärilseffekten. Och att vi kan göra skillnad.

//Anne Neppare, Cognosis AB