Tips & Artiklar

Jag har haft den stora turen att under hela mitt yrkesliv få jobba med suveräna kolleger, som är toppföreläsare på internationell nivå. De har inte bara varit mina kolleger, utan de har också varit mina mentorer och vänner, och är det fortfarande. Jag har haft ett helgjutet stöd internt av vår fantastiska kursprojektledare, en kompetent ekonomiansvarig med glimten i ögat och riktigt bra IT-specialister.

Men det har inte alltid varit så. För ett antal år sen dök Dieter upp. Det gick till såhär.

Vi behövde rekrytera en ny kursledare, helst en infödd tysktalande föreläsare som hade jobbat internationellt. Vår rekryteringsprocess är mycket enkel och väl utprovad: när vi vill ta in en ny person, frågar vi vårt nätverk om tips, och ber dem tipsa vidare. Vi tar mycket gärna in vänner till vänner. Vi ser oss själva som ett gäng kolleger som älskar vårt jobb och har roligt tillsammans, både när vi jobbar och när vi ses utanför jobbet. Det var så vi kom i kontakt med Dieter.

Jag gillar att ta folk på pulsen när jag ska jobba med dem, både som kolleger och som uppdragsgivare. Så jag bokade in en heldag med Dieter i Berlin, för att få tid att umgås och prata om hans bakgrund, erfarenhet och syn på kompetensutveckling och pedagogik. Framför allt ville jag få en bild av om han skulle passa in hos oss, i vårt sammansvetsade familjära team. Vi hade en mycket trevlig dag tillsammans. Fast den började lite konstigt.

Dieter mötte mig på flygplatsen, kom fram till mig och sa:
”Hello Anne, so nice to see you in real life! Welcome to my hometown!”
“Hello Dieter, it is a pleasure to finally meet you”, svarade jag, tog hans hand och log.

Då stelnade Dieter till. Sen sa han i en helt annan ton:
”My name is Doktor Walter, doktor Dieter Walter. You will call me Doktor Walter.” Avmätt, iskallt.

Jag bad om ursäkt och log för att släta över det hela. Jag visste ju att i Tyskland är ”business code” att man är mera formell, använder titlar och ser hetsiga meningsutbyten på jobbet som en statusmarkör. Resten av dagen var verkligen trevlig och Dieter var en intressant person med en omfattande erfarenhet. Så jag gav grönt ljus och Dieter kom in i vårt tränar-team.

Vi började jobba med ett stort internationellt utbildningsuppdrag i Förhandlingsteknik och Key Account Management som omfattade ca 1000 personer och genomfördes i 10 länder på 4 språk. Utbildningsmaterial skulle tas fram och översättas, logistiken måste flyta och resor måste bokas. Givetvis kommer det att bli ändringar i sista minuten i ett så stort projekt. Alla vi kursledare vet det, vi är vana att resa i jobbet och gör vårt bästa för att ställa upp och lösa problem tillsammans. Alla utom Dieter. Han började skriva arga e-mail till vår kursprojektledare och påtalade hur inkompetent hon var. Sen började han skriva e-mail till mig om hur dåligt den interna administrationen fungerade. Sen började han ringa runt till alla andra kursledare och beklaga sig över hur illa han blev hanterad, att han inte kunde sköta sitt jobb under de här förutsättningarna och att man borde byta ut vd:n.

Projektet flöt på, vi gjorde vårt bästa för att hantera Dieter, och tillmötesgå hans krav. Vi tänkte att om vi visade god vilja skulle han göra detsamma tillbaka och tagga ner. Återgälda vänlighet med vänlighet liksom.

Så kom dagen då den sista kursen för det stora internationella företaget var genomförd, allt hade gått lysande och vi hade fått jättefina utvärderingar och vitsord. Så jag tänkte att vi samlar hela teamet i Stockholm och gör en recap – vad hade vi åstadkommit, vad hade vi gjort riktigt bra och vad hade vi lärt oss inför nästa projekt. Mötet blev bestämt till Midsommarveckan. Vi genomför mötet på kontoret och allting flyter på riktigt fint. På eftermiddagen beger vi oss sen hem till mig för att fira Midsommar tillsammans med min familj, ute på landet.

Alla är på gott humör och skrattar, spanjorerna och fransmännen pratar i mun på varandra. Dieter berättar roliga historier och engelsmännen skämtar om att det finns tyskar med humor trots allt. Jag tittar ut över bordet och ler och tänker att det finns något gott hos alla, till och med folk som börjar bombardera andra med grälsjuka e-mail. Så höjer jag mitt glas och ska precis börja sjunga ”Helan Går” på allmän begäran. Det infinner sig en förväntansfull tystnad.

Då säger Dieter med hög röst: ”Anne, I have a question for you. No, not a question, a demand. I will not accept my wage anymore, I am the most senior person in the faculty, and I am underpaid. I want to have the pay I deserve.”

Alla stelnar till. Jag är helt oförberedd på det här utspelet. Så jag kör en finsk paus. Är tyst så länge att alla andra börjar skruva på sig. Och under de 5 sekunderna slutar jag tro att Dieter någonsin kommer att återgälda vänlighet med vänlighet. Sen säger jag med ett brett leende, fortfarande med glaset höjt:

”Dieter, du vet verkligen hur man kryddar ett middagssamtal! Jag ser fram emot att fortsätta det samtalet imorgon – och nu tänkte jag höja ribban ännu mer och sjunga en svensk snapsvisa! Please join me! Alla stämmer in och skrålar med full hals utom Dieter, som inser att slaget vid middagsbordet är förlorat. Sen skrattar han till och går tillbaka till sitt charmerande jag resten av kvällen.

Dagen därpå tackar jag honom vänligt och artigt för en god insats och meddelar att vi inte har behov av hans tjänster längre. Alla drog en lättnadens suck och sen dess har vi inte haft någon Dieter hos oss. En kollega sa till mig efteråt på sin intressanta svengelska: ”Det är inte egentligen de ruttna äpplena som är problemet, det är att de vänliga människorna inte vet hur de ska rensa ut dem, utan låter dem vara kvar och förstöra hela fruktkorgen.”

//Anne Neppare, Cognosis

Jag satt och åt lunch med en person som jag har kommit att känna väl genom åren. Hon är vd för en advokatbyrå och en person jag verkligen uppskattar och tycker om. Hon är en skicklig förhandlare, en riktigt bra chef och en framgångsrik frontfigur för sitt företag. Det jag uppskattar så mycket hos henne är hennes förmåga att i alla lägen behålla sin tro på människor och hitta en lösning, oavsett vad det gäller. Men idag kändes hon annorlunda. Syrefattig. Trött. Utmattad.

Det blev en lång tystnad, sen ser hon mig intensivt i ögonen och säger: ”Vad är det som driver dig, som gör att det du gör känns meningsfullt och viktigt?” Det blev det en paus, men hon släppte inte min blick. Sen sa hon: ”Vad är det som gör att du får energi? Kommer på banan igen när det är tufft? Inte kastar in handduken och tappar tron på folk? Du är alltid så positiv, hur tusan fixar du det?”

Jag förstod att det här inte var en vanlig småpratsfråga, det låg något djupare bakom. Jag tänkte efter om jag skulle vara den professionella coachen och ställa en motfråga – eller om jag helt enkelt skulle sk-ta i det och ge ett äkta, personligt svar. Jag bestämde mig för att ta en risk, la ner besticken och sa:

”Jag tror på det goda i världen. På ljuset. Att det finns. Det finns helt enkelt inget alternativ. Det måste finnas. Och vi måste bidra till det, slå vakt om det, skydda det. Ta strid för det när det behövs. Det är det som är livskraften för alla på den här jorden. Slutar vi tro på det kommer vi gå under.

Jag jobbar med utbildning, som du vet, i Förhandlingsteknik, Retorik och Ledarskap. För mig handlar vartenda seminarium om att träna de vettiga förhandlarna att bli skickligare, ha förmåga att nå sina mål, vässa de kloka människornas förmåga att tala så att andra lyssnar, ge de goda ledarna maximal styrka. Och jag tänker att varje person som möter mig gör det av en anledning, och det är mitt jobb att ge den personen kraft, skicklighet, kunskap och självtillit. Jag är en tränare, ska stå bakom dem, vässa dem, ge dem råd, insikt och kunskap. Få dem att lyfta. När de sen går ut i världen igen efter att ha fått hårdträning i vår ”safe-zone”, kommer de att veta vad de ska göra.

Det kommer sen att sprida sig som ringarna på vattnet – de kommer i sin tur att göra sitt jobb, det de är här på planeten för att bidra med. För förmågan att förhandla fram avtal och överenskommelser, få andra människor att lyssna och tro på det man säger och gott ledarskap är det är kärnan i allt vi människor sysslar med, både på jobbet, i privatlivet – och i politiken.

Och de jag har mött på en kurs kommer att veta att jag finns i deras ringhörna när de behöver hjälp, ett råd, coaching, bollplank eller en handlingsplan. Där börjar den andra, och kanske viktigaste delen av mitt jobb. För då är det rätt in i hetluften. På riktigt. ”

Då började hon le lite och axlarna sjönk ner.  ”Du, det där var precis vad jag behövde höra idag. Tror att jag skulle behöva ett bollplank. Så här är det…”

Det blev en lång lunch. Och jag kände att det hade varit en bra dag. En meningsfull dag. Jag hade gjort skillnad för någon idag.

Och det är så enkelt – alla kan göra skillnad för någon, varje dag. I stort som smått. Vi kan inte alla vara Obama, Merkel eller Zelensky, vd, klimatforskare eller hjärtkirurg, men vi kan vara den som gör att de orkar göra sitt jobb, behålla sin styrka och tro på det goda. Göra livet på planeten bättre.

//Anne Neppare, Cognosis AB

För en tid sedan gick min pappa bort. Sorgen drabbade mig som ett klubbslag. En god vän sa att det finns något som heter ”sorgeår”. Idag vet jag att det stämmer.

Efter ett år började smärtan mattas av, och det dök upp fina minnen. Och nu, när tiden har gått ännu mer, börjar det komma insikter och tankar som jag förstår kommer från min pappa. Saker han sa, saker han gjorde, hans glädjeämnen, hans sätt att hantera motgångar och hans livsval.

Min pappa var en lugn, fridsam man som hade en inbyggd hederskänsla. Han kom från Vasa, den svensktalande delen av Finland. När han var 18 år gammal blev han inkallad till fronten, fortsättningskriget. Det som tog vid när andra världskriget var slut, då Ryssland för andra gången angrep Finland och ”erövrade” en stor del av landet – Karelen.

Som så många andra krigsveteraner pratade han aldrig om kriget. Men ibland sa han saker som jag i efterhand förstod bottnade i det han hade varit med om.

En sommarkväll ute i skärgården sitter vi och grillar korv och värmer oss vid elden. Då säger pappa: ”Man lämnar inte en kompis.” Jag tittar upp och ser att han är långt borta i tankarna. Och så säger han:

”Jag har lite ont i ryggen. Det är nog gammalt granatsplitter som spökar.” Jag var som fallen från skyarna.

”Granatsplitter?” säger jag förvirrat.

Och så börjar han berätta, fåordigt, om en dag när han var med om ett anfall med hård artilleribeskjutning vid fronten, ljudet av smällarna, granaterna som exploderade. En granat slog ner där han låg. Sen mindes han inte något mer förrän han vaknade upp på ett krigssjukhus några dagar senare. ”De lappade ihop mig och så blev jag skickad till fronten igen, men det blev nog lite splitter kvar.” Och så blev han tyst. Och sen sa han: ”Man lämnar inte en kompis.”

Den där meningen bet sig fast. Att man hjälper varandra, backar upp varandra och rycker in om man ser att någon är i nöd. Att man gör det som står i ens makt, oavsett om det är någon man känner eller en främling. Inte för att få medalj, utan för att det är en grundläggande levnadslag. Om man inte gör det är man en liten skit.

Jag inser att den lagen har styrt ett av mina viktigaste livsval – mitt yrke och mitt ämnesområde. Jag tror på förhandling och win-win. Att samarbete är bättre än maktspel. Jag tror på goda ledare, kommunikation och konfliktlösning. Jag tror på att människor kan växa. Och att få vara en katalysator i den processen är det mest fantastiska jag kan tänka mig att jobba med. Att få de goda krafterna och kloka människorna på den här planeten att bli starka och handlingskraftiga.

De som överlevde fortsättningskriget fick en medalj av finska presidenten. Den bar min pappa en gång varje år då han blev inbjuden till veteranernas dag på finska ambassaden i Stockholm. På den står det: ”För fosterlandets bästa.”

Den medaljen bär jag nu i en silverkedja runt halsen. Som en påminnelse om att ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt. Att vi måste tro på och jobba för The Greater Good.

//Anne Neppare, Cognosis

För en tid sedan var jag på en föreläsning som handlade om ett av mina favoritämnen – beteendevetenskap. Varför vi människor gör som vi gör, våra motiv och drivkrafter, och hur vi påverkar varandra. Den här föreläsningen handlade om en speciell sorts grupp: Ledningsgruppen. Den gruppen påverkar alla andra i organisationen. I publiken satt medlemmar i ledningsgrupper från olika företag och organisationer; vd, ekonomi, HR, försäljning, produktion, IT, m.m.

Mitt sällskap och jag slog oss ner och jag får medge att det var en härlig känsla att få vara i publiken för en gångs skull. Och jag var ju nyfiken på hur dagens föreläsare skulle agera. Får erkänna att jag är lite som en mildare variant av Simon Cowell när jag ser andra på scenen, en yrkesskada. Och jag blir lika betagen varje gång jag ser en naturbegåvning som bara äger scenen. Så jag var förväntansfull och nyfiken.

Då klev dagens första föreläsare upp på scenen. Han gick rätt in i brännpunkten och tittade på oss någon minut. Det blev knäpptyst. Sen sa han:

Jag är legitimerad psykolog och jobbar med att utveckla ledningsgrupper och organisationer. Jag tänker ställa tre frågor, och jag ska be er att skriva ner era svar. Utan att prata med era kolleger, skriv ner era svar.

• Min första fråga är: Varför finns ni? Ledningsgruppen?
• Min andra fråga är: Vad tillverkar ni? I ledningsgruppen?
• Min tredje fråga är: Om jag skulle göra ett personlighetstest, vilket är min profession, vilket personlighetsdrag är det viktigaste för medlemmarna i ledningsgruppen att få höga poäng på?

Det blev alldeles tyst, folk tittade på varandra och log lite osäkert. Sen började de skriva. Och jag var alldeles fängslad. Ett klockrent intro.

Sen sa han: När jag går in och jobbar med en ledningsgrupp, brukar jag börja med att göra en enkät där jag ställer ett antal frågor, sammanställer och redovisar svaren och även jämför dem mot andra ledningsgrupper. Det finns ett intressant mönster, som jag tänkte berätta om.

De flesta ledningsgrupper har helt olika svar på frågan varför de finns. Och de har inte ens kommit på idén att ställa frågan. Så vad det innebär det? Att vi har en grupp med högkvalificerade ledare som har olika målbilder.

När jag ställer frågan om vad ledningsgruppen tillverkar brukar det bli rätt tyst. Sen brukar jag få de här svaren: ”Resultat. Vinst. Analyser. Affärsplaner.” Då brukar jag svara att det är inte ni som producerar resultaten. Det ni producerar i ledningsgruppen är beslut. Ledningsgruppen producerar beslut. Beslut som ska leda till resultat, långsiktig överlevnad, vinst och effektivitet.

Den tredje frågan är nog den mest intressanta. De flesta har en mycket bestämd uppfattning om hur man ska vara för att platsa i en ledningsgrupp. De svar jag brukar få är: resultatinriktad, beslutsmässig, driven, analytisk, ledarinstinkt, auktoritet. Enligt en studie som har undersökt detta genom att bl a göra personlighetstester på medlemmarna i de ledningsgrupper som ingick i studien, kom man fram till ett kanske lite otippat resultat. Det personlighetsdrag som individerna i högfungerande ledningsgrupper genomgående fick ett högt poäng på var vänlighet. Det man hade förväntat var motsatsen: resultatfokus och tävlingsinstinkt.

Det visade sig att i ledningsgrupper med medlemmar där personlighetsdraget vänlighet var starkt, lyssnade man på varandra, satte företagets behov främst, sökte efter lösningar och undvek ”blame games”.

I ledningsgrupper med medlemmar där personlighetsdraget tävlingsinstinkt var starkt, agerade man på ett annat sätt. När man var i en situation där beslut skulle tas, fokuserade man på att motbevisa och i vissa fall bekämpa varandra, man fokuserade på den egna enhetens mål, behov och krav – och att hitta syndabockar, vem som hade begått fel. I dessa ledningsgrupper fanns det subgrupper, allianser och en konkurrenskultur, med ett ständigt outtalat hot att förlora sin position.

Det man också studerade var vad som hände med ledningsgrupper där de flesta medlemmarna hade höga poäng på vänlighet och man fick in en medlem som hade låg poäng på vänlighet. Vad tror ni hände med gruppen som helhet? Hur påverkade gruppens medlemmar varandra, blev de mera eller mindre samarbetsorienterade?

Och där fick sig Neppare en överraskning. För det framkom att den medlem som hade låg poäng på vänlighet drog med sig hela ledningsgruppen mot ett konkurrensbeteende. Så om man inte är medveten om det här, kan man ta in en person som är skadlig, inte bara för ledningsgruppen utan för hela företaget, insåg jag.

Ledningsgruppen är helt livsviktig för att organisationen ska fungera. Om ledningsgruppen är klok, samarbetar och har ett gemensamt mål, och framför allt fokuserar på att alla som jobbar i organisationen ska känna arbetsglädje och få växa, må bra, kommer resultaten att uppnås. Det blir en organisation som genomsyras av samarbete, målmedvetenhet och stabilitet.

Och tvärtom – en ledningsgrupp där man har medlemmar som har behov av att konkurrera blir det andra drivkrafter och spelregler som sätt i omlopp. Man ser andras idéer och kompetens som ett hot, underminerar och bekämpar andra, drivs av att utöka sin egen makt och klättra. Och det sprider sig i organisationen som ett gift.

Det är så enkelt att om ledningsgruppen fungerar bra, så fungerar organisationen bra. Så som i himmelen så ock på jorden.

Efter föreläsningen såg jag föreläsaren i en paus, gick fram och sa: ”Den där föreläsningen var bland det bästa jag sett”. Då log han lite. Sen fortsatte jag: ”Jag utbildar ledningsgrupper i retorik och scenframträdande, så jag är nog lite mera krävande än de flesta i publiken”. Då bleknade han lite. ”Och jag menar verkligen det jag säger. Din klockrena inledning satte höga förväntningar, och du levererade på det. You had me at hello.” Då skrattade han.

Vill du veta vad han hette? Michael Soderling. Och så vill jag påtala att den här artikeln är mina intryck och reflektioner – vill du ha hela bilden, korrekta data och källhänvisningar, hittar du det på hans hemsida, väl värd ett besök!

//Anne Neppare, Cognosis